Agis
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 4 |   |
Öde: 3
|
novell: En deckare? - 2010-07-27 17:26
Första biten text, hoppas att ni finner den underhållande.
Suck! Den är dagen skulle inte kunna bli bra. Redan genomblöt, stoppad av polisen två gånger för att visa medborgarpass, utstå diverse enfaldiga frågor från plattfötterna samt en massa sarkastiska kommentarer angående mitt tillstånd för att driva privata utredningar, allt innan 08:00. Var iaf framme vid kontoret, om man nu får kalla det ett kontor. En tvåa i ett hyreshus med närhet till textilindustrin men det står iaf mitt namn på dörren och jag klarar livhanken än så länge.
Öppnar ytterdörren och kliver in i trapphuset, noterar att vicevärden har städat efter det senaste samtalet jag hade med honom. Går vidare förbi halvtrappen upp till första vånigen, kastar ett snabb blick mot postfacken och ser på det torra golvet att ingen post har kommit än. Skulle vara blött om brevbäraren hade varit här. Medan jag sedan rör mig mot kontorsdörren så kollar jag mot telekopplingsluckan och ser att den är orörd, undrar varför jag kollar den då jag vet att polisen skulle koppla in sig på telestationen eller i kopplingspunkten som i detta hus låg i källaren. När jag kommer fram till dörren och ska plocka fram nycklarna kollar jag över låset för att se att ingen har mixtrat med det och läser av gammal vana vad som står på dörren. Constantin och Pieper. Blir irriterad på Constantin ytterligare en gång innan jag låser upp och öppnar dörren.
Kollar runt mig i trappuppgången innan jag kliver in och överblickar lägenheten eller kontoret som vi brukar kalla det. Korridoren raktfram till mitt rum är samma gamla kala fyra meter som alltid, dörren direkt till höger leder in till den nedgångna toan som borde ha renoverats för tjugo år sedan, måste komma ihåg att tala med vicevärden om det. Dörren på vänstersida vilken tillhör Constantins kontor var också stängd. Det var inte någon överraskning då han aldrig anlände till kontoret i tid, i tid? Hur kan man vara försenad till ett jobb utan arbetstider? Hur som haver så var detta också en faktor till irritation. Dörrarna till våra två rum var halvglasade med dimmat glas där namnen stod med guldtext, precis som alla filmer. Dock trivdes vi båda med det.
Tar ett djupt andetag och suckar igen, går sedan med raska steg mot köket som råkade befinna sig bakom den sista dörren i korridoren, kliver in i det nedgångna köket där färgen flagnar på skåpluckorna vilket är anledningen till att den dörren alltid är stängd, så att våra kunder inte ska se vilket skick det befinner sig i. Vi borde också skaffa bord och stolar hit men varför slösa på de ekonomiska resurser? Går till kaffekokaren, slår i vatten och börjar söka efter kaffet. Efter en stunds letande konstaterar jag att det är slut, svär en ramsa och går till mitt eget rum, där finns det iaf lite att dricka.
Öppnar dörren till till mitt rum, kollar över rummet innan jag går in, skrivbordet på vänster sida med en läslampa och papper sorterat i kronologisk ordning, dvs nyare högre upp. De två besöksstolar, fönsterna rakt fram och garderoben till höger där jag för närvarande huserar mitt dokumentskåp. Bokhyllan direkt till vänster efter väggen med min bar samt lite pärmar. Bar är nog också ett lite för starkt ord då lite whisky och vodka av billigt stuk är allt som finns.
Går fram och sjunker ner på stolen, en trevligt men sliten kontorsstol med högt ryggstöd. Lägger upp fötterna på bordet när jag börjar analyserar och funderar över händelserna den senaste tiden.
För bara sex månader sedan var livet utmärkt och all var planerat och utstakat. Var kursetta på Utbildning av Statliga poliser, inriktning mot utredare. Detta gjorde både min Far och äldre bror stolta då de också var poliser. Var en naturbegåvning i skytte samtidigt som jag var observant och lade märke till detaljer. Detta gjorde också att det socialt gick bra samt att jag lyckades manövrera runt de politiska minfälten som alltid finns på liknande utbildningar. Detta resulterade i att jag inte hade några egentliga fiender trotts den tävlingsinriktade inställningen som är på utbildningen. Blev riktigt bra vän med en jämnårig student som hette Maximilian ”Max” Constantin. Constantin var duktig och vi kompletterade varandra bra.
Sedan kom första smällen. Min far Hanz dog av en hjärtattack på kontoret under en av alla övertidstimmar. Tog det ganska hårt då han varit en förebild i livet. Livet gick dock vidare och allt såg ut att bli normalt igen då det var den årliga balen för årskullen över oss som tog examen. Som traditionen föreskriver så skall även min årskull närvara och jag bjöd ut Sara Jodl, dotter till Antoniov Jodl stfr rektor för skolan.
Balen var som det brukas sägas lyckad och det slutade med att jag och Sara vandrade mot hennes lägenhet då den låg närmast. Vad jag inte visste, faktiskt helt missat var att Herr Jodl hade tänk att Sara skulle träffa och förhoppningsvis gifta sig med en viss Herr Hugo Schörner. Schörner gick i årskullen ovanför mig och var väldigt intresserad av Sara samt härstammande från överklassen och var garanterad en fin position inom polisen. Detta var Herr Jodl informerad om och blev väldigt upprörd när Sara valde att gå med mig istället. Efter att ha spenderat natten i hennes lägenhet vilket var trevligt så kom morgonen. Detta brukar inte vara något problem men Fadern kom förbi oannonserad och tja, vi kan sammanfatta det med att det blev ett herrans massa liv.
På måndagen efter helgen blev jag sedan kallad till personalansvarsnämden där processen blev kort och skoningslös. Enligt domen hade hade jag ”en moral som ej var i paritet till vad en poliskommissarie förväntas inneha” fick knappt tid hämta mina saker innan jag var utsparkad från akademin. I samma veva blev Constantin också uppkallad och hade han bara varit lite smidigare så hade han klarat sig och fått fortsätta men efter att ha talat om för nämnden vad han ansåg om deras kompetens så träffades vi utanför en kvart senare. Vi fick stöd från de andra i klassen men det kunde inte ändra på något, Sara och jag skildes som vänner.
Constantin och jag beslutade oss i detta läge för att bli privatdeckare och vi började söka licenser mm. Blev motarbetad av Herr Jodl varje steg på vägen men tack min bror Gustav och några bekanta till min far så ordnande sig allt och vi kunde börja arbeta. Nytt kontor hyrdes och verksamheten startade, dock så informerades aldrig staten om detta och något företag registrerades inte. Tidsbesparingen var enorm och två månader efter att vi blev avskilda från skolan kunde vi börja arbeta.
På grund av mina kontakter inom polisen, min bror och min fars bekanta så fick vi några enklare fall då vi blev rekommenderade när polisen inte hade tid/resurser till att utreda något. Sedan fick vi några fall med att skugga otrogana äkta hälftar också.
Under ett av dessa fall för en vecka sedan började min och Constantins bråk. Efter att ha smygit efter måltavlan in på ett hotell för att kunna ta några bilder så blev vi angripna några muskler. I striden som följde lyckades Constantin träffa mig i ryggen med delar av en hagelsvärm från sitt Rais R70 vilket prompt försatte mig ur fungerande skick. Jag anföll genast i en annan riktning och lyckades ta mig ur från byggnaden in i en taxi, vidare till en låt oss kalla det en ”läkare på privatklinik” som jag kände och kunde där bli omhändertagen. Constantin var då själv kvar i bråket och lyckades på något sätt ta sig ut han med men var då mindre nöjd med att jag avvikit. Däri bestod våran dispyt, jag var sur för att han sköt mig och han för att jag avvek från striden dödligt sårad. Väldigt barnsligt av Constantin enligt min uppfattning. Efter denna händelse som låg en vecka tillbaka i tiden hade vi knappt talat med varandra.
Blev hastigt väckt ur mina funderingar när jag hör hur ytterdörren öppnas. Ställer mig genast upp och börjar gå mot dörren medans jag planerar några väl valda ord till Constantin. Hör dock på stegen att det inte är Constantin som rör sig i hallen. Sträcker då på kavajen och kliver runt dörren med ett leende för att vara trevlig mot vem det nu var som hade anlänt. Ser en medelålders man stående osäker i korridoren. Kollar över mannen när jag går fram och hälsar. Han är yngremedelåldern, något välbärgad men inte rik i avseende på klädval och kvalité, gift, något lomhörd då han vrider huvudet för att lyssna. Han ser ut att fortfarande jobba med kroppen dock inte så mycket att han har slitit ut sig. Han har åkt bil hit då han inte är blöt även om han inte bär något paraply.
Räcker fram handen i en hälsning och presenterar mig ”Vladimir Peiper, kan jag hjälpa Herrn?” han tittar över mig för att sedan ta ett bestämt handgrep skaka en gång medan han svarar ”Goddag Herr Peiper, Mitt namn är Jochim Litvinov, Jag har hört att du åtar dig att hitta försvunna personer, stämmer det?” ”Det stämmer” svarade jag ”kom in på mitt kontor så kan vi talas vid, jag vet att det är tidigt men kan jag erbjuda något att dricka?” frågade jag när vi gick in på mitt kontor och jag visade att han kunde slå sig ner innan jag stängde dörren och gick och satte mig i min stol.
Getrennt marschieren, zusammen slagen. |
