Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 |   |
Öde: 22
|
Allt och ingenting - 2008-03-15 14:46
Fan alltså. Och jag som sökte mig till maffian för gemenskapen. Jag har aldrig varit såhär ensam i hela mitt liv. Jag huttrar när jag går längs den välkrattade grusgången på ben som halvt om halvt inte vill lyda mig. Det snöar i och för sig, men med tanke på hur mycket jag svettas är det knappast kölden som besvärar mig... Högerhanden håller krampaktigt min revolver, hagelbössan på min rygg slår i mitt bakhuvud varje gång jag tar ett steg. Jag rycker till varje gång. Fan alltså. Jag känner hur handflatorna är hala under läderhandskarna. Käken är hårt sammanbiten, men det är inte av beslutsamhet...
Det gäller allt och ingenting. Hon är en halvdöv änka som bor i en fallfärdig herrgård och råkar ha en son som behöver få se vad som händer när man inte betalar sina spelskulder i tid. Det är ingenting, ingenting, men... Men det är mitt första uppdrag för Dubravko Milij. Musklerna har visserligen växt efter fyra års straffarbete för grovt rån, men inte fan har har lugn i kroppen. Min andning låter som en väsning, indränkt i skakande nervositet. Hur sjutton kan jag vara såhär rädd?
Dörren är olåst. Hjärtat dunkar. Det är tur att kärringen inte hör någonting, för jag stänger den alldeles för häftigt. En katt jamar någonstans. Jag skyndar mig upp för trappan. Drar revolvern. Nu springer jag nästan. Snart framme vid sovrummet. Jag är beväpnad till tänderna, men lär egentligen inte behöva några kulor för den här... Jag knyter nävarna för att hindra dem från att skaka, när jag med foten skjuter upp sovrumsdörren.
Plötsligt rycks jag bakåt. Allt går mycket fort, jag känner hur hagelgeväret slits ur sin rem. Innan jag hinner reagera ligger jag på rygg på golvet. Instinktivt rullar jag åt sidan, men träffas hårt på axeln av mitt eget gevär, svingat som ett slagträ. Smärtan känns inte, men jag märker hur handen rycker när jag utan att tänka tömmer min revolver. Jag hinner knappt se min fiende innan han sparkar mig i ansiktet och allt blir suddigt. En bar, muskulös överkropp, täckt av tatueringar. Hans ansiktsdrag är omöjliga att se. Synfältet vibrerar.
Jag försöker kravla undan, medan han sparkar på nytt. Jag känner hans starka nävar slita upp mig, ser den kalla glöden i hans ögon när han skallar mig och vräker in mig i någon form av garderob. Dörren håller inte för min tunga kropp och träsplittret yr. Jag kryper ihop i fosterställning, och vinflaskan han svingar mot mig krossas mot min underarm. Jag badar i blod, träflisor, krossat glas och skrikgula klänningar. Jag hör mig själv vråla att han ska sluta. Han drar ut mig i benet och på något märkligt sätt har jag slutit min hand kring en stor glasskärva och hugger honom i handen. Hela huvudet sjunger när hans slag träffar mig i över örat och kinden, så jag hör inte hans skrik.
Mannen vacklar undan, jag ser honom bara som en suddig skuggestalt, flimrande, med blodindränkta nävar. Hans eller mitt? ”Sluta”, ber jag honom med en röst som är skrovlig och som känns som en slö kniv genom min strupe. Jag kommer på mig själv med att krypa bort, vart vet jag inte, bara därifrån. Hans nakna häl känns som ett pistolskott mot min nacke och mitt ansikte möter golvet. Jag känner hur något sticker till i ögat. Han stampar mig hårt i ryggen. Sedan sliter han över mig så att jag ligger på rygg igen. Jag kvider. På något sätt får jag upp min hand i hans ansikte när han böjer sig ned för att skalla mig igen. Jag gräver ned mina fingrar så hårt jag kan, men han sliter bort dem.
Jag är kraftlös. Drar efter andan, slag i magen... Han vrålar. Jag vet inte hur det går till, men jag slungas in i ett bordsben och får bordet över mig. Det börjar svartna för mina ögon. Något kallt är tryckt mot min av blod heta kind. En skarp bild av en iskall stjärnhimmel i midvintern gnistrar genom mitt huvud. Köld. Snö. Frihet. Flykt. Min hand sluter sig kring den kalla metallen. Hela tiden ser jag stjärnhimmelen ovanför mig. Jag känner hur jag blixtsnabbt vänder mig om, svingar vad det nu är för något i min hand, och när jag känner hur det slår emot en människas käke, så ser jag åter klart. Mannen vacklar bakåt. Han vrålar inte längre. Han stödjer sig mot trappräcket, blod sipprar fram genom hans fingrar, som är tryckta över munnen.
Jag stirrar på honom. Sedan vänder jag hagelgeväret om, med skälvande händer. Mina ögon – fyllda av blod, och det ena därtill av glas – möter hans. Han kvider och tar ett steg mot mig. I samma ögonblick som mitt finger trycker av, släcks stjärnorna ovanför mig, och allt är åter suddigt. Hans blod sprider sig över hela väggen när haglet sliter sönder honom. Allt svartnar... Svartnar igen. Man är sannerligen en nybörjare, som inte räknat med att den halvdöva änkan hade en älskare...
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-03-15 15:30
Den här novellen skrev jag för att öva upp min förmåga att beskriva strider lite. För mig är det en ganska stor utmaning - jag vet inte, jag tenderar sällan att bli nöjd, och jag vet inte om jag blir det den här gången heller. Nåja. (:
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
Sjunde Inseglet
Användare
Frilansare
| Inlägg: 108 | |
Öde: 19
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-03-15 16:11
Långsamt, blodigt och plågfullt...
..det är så jag gärna vill att strider ska vara i rollspel som Noir. Så i den bemärkelsen har du lyckats mycket bra.
Det enda frågetecknet jag har är väl varför en gammal kärring har ett tatuerat muskelberg till älskare... 
”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner.”
(Uppenbarelseboken 8:16) |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-03-15 16:58
Hon är rik. (:
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
Marco
Admin
Kommissarie
| Inlägg: 791 | |
Öde: 33
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-03-18 09:01
Mycket bra! Jag gillar tvivlet, desperationen och plågan som beskrivs. Bra känsla för kaos och förvirring.
"Livet på gränsen, berättelser från gatan, skumma typer, korrumperade snutar, mörk kärlek och klassisk otur." |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 | |
Öde: 38
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-03-27 16:57
Jag kysser de där rökiga slappa läpparna. Hon spinner som en katt - inte bara för att hon är nöjd, men även för att hon bolmar på cigaretter om dagarna så till den milda grad att hon får de sju tornen att likna tjuvrökande ungar i ett gathörn.
Jag spyr nästan av upplevelsen, men lyckas hålla tillbaka mina känslor. Om det var något jag lärde mig på fortet så var det att aldrig visa de där djävlarna vad jag egentligen kände. Det är bara att stänga av.
Kärringen ber mig ta av henne det tunna nattlinnet i siden. Hennes slappa bröst faller ner på hennes mage och hon ser på mig med en förförisk blick. Jag fyrar av ett leende och spelar med.
Det kan inte dröja så länge innan hon kolar, så som hon hostar. Då är det jag som håvar in hennes pengar. Det vet jag. Det vet jag, eftersom jag sett henne ändra sitt testamente.
Hon måste nästan veta att jag bara är ute efter pengarna.
Klart att hon vet det, men det skiter väl hon i. En ung, viril man som låter henne få återuppleva sina yngre dagar då hennes nu trötta och brutna kropp faktiskt kunde få unga virila män att lusta efter henne.
Jag kysser henne igen då jag plötsligt hör hur dörren slår igen där nere.
Jag får kärringen att vara tyst och smyger ut.
En mörk figur tar sig snabbt upp för trappan. Jag glider in i skuggan bakom den stora klockan. Han springer nästan sista biten.
Han ställer sig framför dörren och det ser ut som om han väntar. Ett hagelgevär hänger i en rem över axeln på honom. Vilken idiot.
Jag sliter tag i hagelgeväret och skickar omkull mannen som försöker rulla undan mig. I mitt raseri tänker jag inte ens på att jag har ett hagelgevär i händerna utan försöker istället krossa hans skalle med det som en klubba. Jag träffar honom bara i axeln
Det är först då jag upptäcker att han har en revolver i handen. Som en galning trycker han iväg alla sex skotten runt om i huset så att jag måste ducka genast. Så fort jag hör hans första klick, sparkar jag honom i ansiktet.
Nu du, din djävel sket du allt i det blå skåpet!
Den lille veklingen försöker kravla undan, likt en hund som skäms. Jag sparkar igen.Jag tar tag i hans jacka och hinner precis få en skymt av hans vettskrämda ögon innan jag skallar honom rakt över näsan.. Sen tar jag sats och slänger honom med all kraft rakt in i en garderob. Hela tingesten briserar i ett hav av flisor och malpåsar. Han stönar efter andan där han ligger under kärringens förbannade favoritklänning.
När jag ser mig omkring ser jag den halvt uppdruckna flaskan som kärringen och jag festade på innan vi kom in i sovrummet. Jag svingar den mot hans skalle, men han hinner få händerna i vägen. Den träffar honom på underarmen och krossas.
Med gäll röst, likt ett skrämt fruntimmer skriker han att jag ska sluta. "Så helvete heller!" tänker jag och börjar släpa honom ut ur garderoben i ena benet.
Plötsligt en isande smärta i handen.
Den saten knivade mig med en glasbit!
Jag vrålar, dels av smärta, men mest av vrede och klipper till honom rakt i ansiktet. Jag tror att jag träffar honom i tinningen.
Jag flämtar efter andan och examinerar min hand. Han har nästan skurit loss lillfingret på mig.
"Sluta", får han skrovlande fram mellan blodspruckna läppar. Han försöker krypa iväg igen. Långsammare den här gången.
Jag ger honom en hälspark rakt mot nacken, en sån där som "Tjuren" brukade ge mig i skolan. Det gör ont som fan och lyckas man träffa rätt så knäcks nacken.
Jag träffar inte rätt, för jag vill att han ska lida. Med glasskärvan som han skar mig med lutar jag mig ner och trycker den rakt in i ögat på honom. Den bryts av men han ger inte mer ljud ifrån sig än att han stönar.
Jag stampar honom hårt i ryggen och hämtar andan. Sedan sliter jag över honom på rygg igen och skallar honom på nytt. Han tappar fokus helt och det märks på hur ögonen rör sig att han är helt borta.
Med svaga händer försöker han peta ögonen ur mig, men jag bara viftar undan hans patetiska försök.
När han försöker dra efter andan ger jag honom ett så hårt slag i magen att han nästan viker ihop sig som en fällkniv.
Nu vet mitt ursinne inga gränser och jag lyfter honom upp från golvet och slungar honom rakt över ett bord.
Jag tar ett par steg framåt för att avsluta det hela när det plötsligt blixtrar till framför mina ögon och jag tappar balansen och vacklar baklänges. Jag tar stöd mot trappräcket och stirrar på min hand. Blod sipprar ner från min mun och jag kan inte för mitt liv förstå vad fan det var som just hände.
När jag vänder blicken mot mannen som ligger hjälplöst flämtande ser jag vad han håller i händerna. Sakta byter han grepp på hagelgeväret och siktar på mig.
För fan..
Jag tar ett steg mot honom.
Så här kan det ju för helvete inte sluta...
Hjalle: Hoppas det är okej att jag försökte ge mig på att spegla din berättelse från andra sidan? Jag gillade den som fan! + Öde!
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Vicotnik
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 42 | |
Öde: 8
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-03-27 17:12
Coolt... två sidor av samma mynt. Jag vet inte vilken jag tycker bäst om för båda var grymt bra.
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-03-27 23:28
Fantastiskt! Wow, sånt här blir jag verkligen barnsligt lycklig av! +Öde på dig med, mon amour! 
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 | |
Öde: 38
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-04-01 15:38
Ja jag tyckte att det blev ganska coolt!
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 | |
Öde: 38
|
Sv:Allt och ingenting - 2008-04-30 14:47
Förresten, vad tänkte du kring kärringen? Tolkade jag det likadant som du gjorde?
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
| | Logga in för att svara. |
|
