Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 |   |
Öde: 38
|
Novell: Ljuva hem - 2011-04-20 21:12
Det jämna lugna dunkandet lugnar mig likt ett ofött barn i sin moders mage hör hjärtslagen från henne.
Tåget letar sig sakta fram längs uråldriga järnvägar, längs hård räls till det som alltid kommer att vara mitt hem.
Jag lämnade det för två år sedan och har bara sporadiskt återvänt. Minnen är svåra att hålla fast vid. De flyter in i varandra och låter man dem löpa fritt kan de stjäla dina känslor också och svepa med dig till vrår i din hjärna och ditt hjärta du inte är beredd på att möta. Inte just då.
Jag ser Katedralen. Jag ser Arkadyskrapan. Jag ser de sex torn som fortfarande reser sig upp mot den ovanligt klara himlen, likt fingrar som sträcker sig efter Den Ende, allsmäktig Fader.
Jag har haft många vänner här. Många som finns kvar, som jag längtar efter och många jag inte vill träffa längre. De flesta finns inte kvar där längre. De har, i brist på bättre ord, flytt på sina egna vis.
Verkligheten är hårdare än vad jag skulle önska. Än vad vi alla skulle önska, men tiden går bara åt ett enda håll och det som varit kommer aldrig igen.
Jag kan ibland låta mig svepas in i de varma känslor som jag en gång känt, men inte för länge. Jag kan ibland bara sitta, småle för mig själv och minnas vem jag var, vem jag blev och vem jag önskade att jag skulle bli.
Det kommer aldrig att finnas en annan Stad som den här. Det kommer aldrig finnas något som så fundamentalt kan påverka och förändra mig på det sätt som den här Staden har gjort.
Jag saknar och jag älskar Staden, men den finns inte längre. Det som en gång var kan aldrig bli igen. Jag besöker Staden, men det är inte samma Stad längre. Så föränderlig är den att har du en gång lämnat dess hårda grepp så har den hunnit bli så annorlunda att du aldrig kan hinna ifatt igen.
Ändå kan jag inte låta bli att le. Jag ska besöka Staden ännu en gång. Kanske en sista gång, vad vet jag?
Men för mig, ja och kanske endast för mig, kommer den alltid att vara och förbli Hoppets Stad.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
