Mathias
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 32 |   |
Öde: 3
|
Sv:Novelett : Ett Oförglömligt Leende - 2008-07-25 23:09
KAPITEL ETT – Ett hjärta av is
Svetten rann nerför min orakade haka och landade på min solkiga skjortas bröst. Den hade en gång varit vit som nyfallen snö men nu hade jag tvättat upp den en gång för mycket i mitt spruckna handfat. Det var varm som fan och hela Sandukar var på helspänn. Det kändes som om hela staden bar nerverna utanpå kroppen och när som helst kunde något hända. Något våldsamt. Något blodigt. Själv var jag lugn. Försiktigt låssade jag den tunna plastslangen runt min arm. Den dråsade ner på golvet som något slappt och dött och jag stirrade upp i taket. Fixerade blicken på ingenting. Med onaturlig långsamhet förde jag min hand mot den lilla metallask som stod på bordet bredvid mig. Sprutan gav ifrån sig ett klingande ljud då den föll ner på den stormaskiga sil som var fästad på askens botten.
Den nakna glödlampans hackiga ljus fick mig att drömma mig bort. Prombylet rustade ut i mitt blod och det som enligt min läkare var ett smärtstillande medel som man ’skulle vara försiktig med att använda fick mig att börja kunna leva igen. Min kropp behövde det. Min lever, min bukspottkörtel, mina tarmar behövde det. Men det var inte hela sanningen och det var jag helst medveten om även om jag då och då sade till mig:
>>Jezof<<, sade jag. >>Du vet att smärtan är för svår, du behöver något som lindrar smärtan bara för att kunna fortsätta leva. För att få firman att rulla på. För att Vêra ska få sin del av kakan och för att du ska kunna betala den skuld som du är skyldig Sabinka. Jävla hycklare! Min inre röst blev nu mer desperat. Men skulle du inte ta Prombylet så skulle allt rasa samman, allt står och faller med dig. Många är beroende av dig. Så fan heller! Du bryr dig bara om dig själv och ingen annan. Du är så djup insyltat i det där preparatet och skulle det inte vara så så skulle du ju kunna gå till Dr. Visec och låta han skriva ut det. Men nu går du istället till den där sliskiga Råttan nere i Gammelkvarteren, det är han som fixar din medicin, det är väl inte så jävla svårt att se att du är en pundare?<<
Jag svajade i kapp med glödlampans pulserande ljus och när 11.23 tåget skakade om min lilla skitiga lägenhet så var jag så nära himlen att jag antagligen inte skulle märkt om man sprängde en hela Sandukar runt om mig.
Jag vet inte hur länge som jag satt där i mitt egen lilla prombyliska himmelrike men jag somnade antagligen efter ett tag.
Ljuset silade genom persiennerna och gjorde ränder på väggen bakom mig. Jag hade sovit länge. Alldeles för länge. Jag visste att Sabinka satt vid sitt skrivbord och väntade. Antagligen filade hon naglarna. Vafan är det med brudar och naglar egentligen? Jag tyckte synd om henne. Egentligen hade jag inte råd att ha kvar henne, hon kostade inga stora summor men det var ändå inte pengar jag hade. Jag var pank. Pank som en kyrkråtta. Snart skulle Kaspar tröttna på mig och mina eviga smålån, det var dömt att misslyckas. Mitt lismande mot honom började äta upp mig inifrån, jag kände mig som en hora.
Snart så skulle Vêra få reda på att byrån var ett korthus och så skuldsatt upp till taknocken att den skulle falla ihop som ett korthus. Inte fan brydde jag mig egentligen om den jävla haggan. Fattade aldrig varför Josef hade gift sig med henne, kanske rörde det sig om pengar. Det fanns män som gifte sig för pengar också. Överraskad?
I en timme stred jag med mig själv. Jag gick tillslut upp och vaskade av mig. Torkade mig med den fläckiga handduk som jag inte mindes när den blev tvättat sist. Jag såg på mig själv i spegeln. Den mörka skäggstubben, den manliga hakan fick folk att säga att jag var stilig. Men nu såg jag mest ut som någon som sov i en gränd och skylde sig med en kartong för vädrets makter. Jag log ett snett leende åt mig själv i spegeln. Kanske var min liknelse inte så omöjlig. Med den monumentala skuld jag satt på så var jag snart där. Eller troligare så skulle jag hittas i hamnen med fötterna i en balja betong.
Det tog en timme att raka sig. Min hand darrade på mycket att jag knappt vågade utföra det arbete män dagligen gör med lätthet.
Jag stärkte mig med ett halvt glas whiskey. Jag hade druckit mer om det hade funnits, jag hade tydligen vispat i mig en hel flaska i natt, något som jag inte mindes ett spår av. Tre minuter. Sedan for den vassa eggen över mitt ansikte utan att spilla en enda droppe blod. Fan, spriten fungerade fortfarande som normalitetsgörare.
Jag kammade mig. Satte på min den sista av mina rena skjortor, borstade av min kostym, drog på mig ytterrocken. Tog av den igen då mitt något dimmiga sinne upptäckte att det var ett gäng grader över 30 ute. Såg på mig själv. Leendet, leendet som kunde smälta vilket kallt kvinnohjärta som helst. Femtiofyra men fortfarande hade jag Det. En kvinnokarl. Vem försökte jag lura? Hängde upp rocken på klähängarkroken och vände mig mot ytterdörren. Hörde hur rocken föll till golvet. Ignorerade rocken. Satte på mig hatten och gick.
Kaiser & Maier stod det på dörrens frostade glas. Visst, jag skulle helst vilja att det stod bara borde Kaiser på dörren men det var Vêra som hindrade mig. Hon vägrade mig att köpa ur henne ur firman efter att Jaan blivigt mördad.
Klockan plingade när jag öppnade dörren. Sabinkas oroliga blick som mötte min oövervinneliga. Segraren.
>>Var har du varit! Jag har varit så orolig!<< Det var en sanning, Sabinka kunde jag läsa som en öppen bok.
>>Hjärtat!<< jag log ett av mina allra överlägsnaste leenden. >>Jag klarar mig, men tack för din…<< Jag tappade ord, stod bara där och log. Kände mig tappad. Leendet som skulle avväpna henne gjorde nu motsatt effekt. Jag såg ut som ett fån.
>>Omtanke?<<
I hennes ögon fanns bara värme och ömhet, jag skämdes. Hon var en enda människa som faktisk brydde sig om mig, jag hade ingen rätt att behandla henne illa.
>> Förlåt hjärtat.<< Jag satt mig på hennes skrivbord och strök henne över den mjuka kinden. Hennes rödmålade fylliga läppar fick mig att vilja kyssa dem men med den erfarenhet jag nu besatt från förra gången jag föll för den impulsen så måste jag lägga band på mig själv. Hon var förbjuden frukt. Dessutom var jag inte värd henne, jag var rutten frukt. En man varje kvinna borde springa skrikande ifrån. En jävla tur för mig att de inte gjorde det.
>>Sovit.<< Svarade jag med en själklarhet i rösten som fick henne att förstå att det var ingen idé att fortsätta utfrågningen. Jag lutade mig ner över henne, kände hennes doft, stålsatte mig och gav henne en kyss i hennes panna.
>>Så hjärtat, ingen fara, jag är här nu.<<
Jag reste mig och vandrade bort till den dörr som delade mitt kontor från hennes.
>>Det var en kvinna här och sökte dig. En Ana Zalenka.<<
Mitt hjärta frös till is.
Fortsättning följer...
-The Black Dahlia
Inlägg ändrat av The Black Dahlia, den 2008-07-25 23:09
The Black Dahlia alias Vidfarne (riotminds) alias Mathias (wrnu)
Skriver på: Sandukar - Hoppets stad
Spelar just nu: Berättar Noirkampanjen I Dödsskuggans Dal |
