Jinx
Användare
Livstidsanställd
Inlägg: 47
graphgraph
Öde: 2  
Stafettnovell... - 2007-01-13 15:30 Ja, ni vet nog alla hur det går till, nån (typ jag) skriver en början, och sen så tar nån annan vid där jag slutade... så får vi se vart det hela slutar.

Mannen tände en ny ciggarett, trots att han hostade så hela kroppen skälvde. Det var försent ändå, läkarna hade inte gett honom särskilt lång tid kvar att leva.
Han hade tänkt ta det lugnt sin sista tid, men så hade han fått ett sista jobb som han inte kunde säga nej till. De jävlarna!
Hostan hade slutat och han förde den rykande heta koppen med kaffe till sin mun och tänkte bakåt i tiden, då han hade haft ett liv, och nästan varit gift, men bara nästan.
På något sätt så hade en av de mäktigare familjerna fått tag på hans fästmö, varför de valt just henne visste han inte, ens än idag.

Som han hade skrattat när hämnden kom. Den hade kostat honom nära nog alla hans resurser, både bland kontakter och kontanter, men det var det värt när han såg hur kräken låg och vred sig i smärtor och sina egna spyor i den överdådiga herrgården. Han hade tänkt beskåda det hela på håll, men inte kunnat hålla sig undan, utan var tvungen att se när de dog, titta dem i ögonen, hånskratta åt dem.
Han hade vandrat runt bland dem och sparkat dem och njutit av att se dem dö. Där någonstans hade han nog förlorat vettet, för han hade satt sig i högsätet och där satt han när han blev funnen. Men då hade det kvittat, han hade inte något att leva för längre.

Han hade blivit förd till en diskret byggnad nånstans, var hade han inte nån aning om, vakterna såg nästan ansiktslösa ut, alla var lika varandra, olika män kom och gick och förhörde honom i det tomma, kala rum som utgjorde hans fängelse. Emellan varven blev han nog misshandlad också, han minns inte så mycket.
Till slut så dök dock HAN upp, en man som var olik alla de andra, han tycktes blekare än de flesta, och trots den dunkla belysningen hade han mörka glasögon på sig. Rösten var torr och nästan tonlös, men dialekten kunde han inte placera.
"Herr Stanislav Vorba, ja?" Han sköt fram ett dokument mot mig
"Vi är beredda att släppa er, och glömma hela den här obehagliga historien, mot er absoluta tystnad och en del av era... gentjänster i framtiden. Jag behöver väl knappast yppa vad som skulle ske om ni skulle bryta något av dessa villkor"
Stanislav hade känt hur livet kom tillbaks till honom. Dokumentet skrevs på, han frågade heller inte några frågor om "varför", dummare än så var han inte.
Han rotade heller inte i saken. Sen dess så hade han gjort saker åt mannen, som han gissade var nån höjdare ur Stapo, eller nåt liknande.
Och nu satt han här och väntade på den bleke, något namn hade han inte fått, och lika bra var väl det.
"God eftermiddag, herr Stanislav"
Han ryckte till, han hade aldrig vant sig vid den blekes röst.
"Jag förstår att ni snart lämnar oss, för gott. Synd. Men först... har vi ett sista jobb åt er, det svåraste hittills som det ser ut..." Var inte rädd, staten är din vän, gör som staten säger och följ lagen så är staten din vän och du behöver inte vara rädd.
Var inte rädd, staten är din vän...
  | | Logga in för att svara.
Bentoni
Användare
Byråkrat
Inlägg: 453
graphgraph
Öde: 38  
Sv:Stafettnovell... - 2007-02-01 12:11 Stanislav fösökte hålla rösten stadig och han tackade den Ende för att han dragit på sig sin varma långa rock som dolde det faktum att håret på hans armar stod på ända.
"Jaha?"
Det var menat att låta nonchalant, men det lät mer gällt än vad det var tänkt.
Stanislav förbannade sina stämband när den bleke log hånfullt.
"Det här handlar om en kort tid och det enda du behöver göra är att ta ett par foton. Det klarar du väl av?"
"Och det är allt?"
"Det är allt."
Stanislav andades ut. En stor tyngd lyftes från hans axlar. Han var rädd att han skulle vara tvungen att döda någon eller hjälpa till att döda någon. Ta några foton. Han valde medvetet att ine låtsas om det faktum att det var för bra för att faktiskt vara sant.
"Ge hit kameran då, så ska ni få era bilder." sa Stanislav och reste sig.

Regnet hade öst ner i flera dagar nu. Stanislav stod vid fönstret och tände ännu en cigarett. Den ljuva röken fyllde hans lungor och fick honom att glömma den unkna luften som genomsyrade hela det lilla skitiga rum som varit hans hem i fyra dagar.
Kameran stod på ett stativ bredvid honom, men numera tog han nästan inte några kort. Första dagen tog han kort på precis allting, allting som kvinnan i lägenheten mittemot, en våning nedanför honom, tog sig för. Hon var alldaglig. Ensam och ointressant. Varför ville de att han skulle bevaka henne?
Stanislav hade tröttnat på att fundera kring det. Dörren till rumet var låst och ibland låstes den upp av en kort man med platt näsa som utan att säga så mycket gav honom mat och tobak. Det blv bara vatten att dricka, men Stanislav tänkte att hellre dricka vatten än öl och ingen tobak.
Han sov dåligt. Det var så mulet under dagarna och det regnade så mycket att det var i stort sett omöjligt att avgöra om det var natt eller dag. Han antog att han sov under dagarna, eftersom kvinnan inte var hemma då, utan troligtvis var och arbetade.
Just nu satt hon bara vid fönstret, som så ofta förut, och rökte. Hon sätter på radion då och ibland kunde Stanislav se hur hon vaggade sitt huvud i takt med musiken.
En liten katt gick obesvärat på de utskjutande tegelramarna som utsmyckade huset där kvinnn bodde. Det måste vara säkert femtio meter över dit och kvinnan hade aldrig sett Stanislav där han stod med sin kikare emellanåt, men prlötsligt stannade katten upp, satte sig ner och såg på Stanislav.
Först blev han lite konfunderad över kattens beteende, men sen upptäckte han till sin förvåning att det kändes skönt att få någon slags uppmärksamhet från en annan levande varelse.
"Hej du, kissen." mumlade han med ett leende och drog ännu ett djupt bloss.
"Har du någonsin varit med om det här förut? Att det går flera dagar utan att man ser solen?"
Katten svarade inte, utan slickade bara sina tassar snabbt innan han fortsatte sin till synes planlösa vandring runt kåken.
Stanislav suckade och satte sig ner på stolen och höjde kikaren för att se på kvinnan igen.
"Vad vill de att jag ska se egentligen?" frågade Stanislav rakt ut i luften. Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller...
  | | Logga in för att svara.
Jiminjack
Användare
Livstidsanställd
Inlägg: 12
graphgraph
Öde: 8  
Sv:Stafettnovell... - 2008-09-05 01:10 "Maju... Du måste lära dig att se, bortom det du ser."
Stanislav tyckte till, rösten kom bakom honom, han vände sig hastigt om och lyckades slita med sig askfatet som någon form av beväpning. Han trodde inte sina ögon. Förstummad gnuggade han sig hårt i dem och tittade igen. Katten, den jävla katten som han nyss hade sett på andra sidan kåken satt nu på stolen vid skrivbordet, och han kunde fan svära på att han hade hört den tala.
"S-s-sa du något?" Stummade han fram igenom hopknipta läppar. Men katten blinkade bara emot honom och fortsatte att slicka sig i skrevet. Stanislav suckade lättat.
"Den här isoleringen ifrån omvärlden håller på att göra mig galen." Mummlade han tyst. Men hur fan tog sig katten in? Han började nyfiket se sig om i rummet efter ett öppet fönster eller möjligtvis någon ventliationslucka. Men ingenting. Stanislav kliade sig fundersamt i huvudet och betraktade den gråa något fete katten som var ifärd med att lägga sig tillrätta på sängen.
"Hur kom du in lille vän?" Frågade han tyst.
"Igenom dörren." Löd svaret. Stanislav satte cigaretten i halsen och flög hostande upp mot väggen.
"Dra mig baklänges och kalla mig Kerstin! Det var det här dom menade!" Snabbt grabbade han otåligt tag i kameran och började intensivt plåta katten, som ovanligt nog poserade för honom.
"Lite mer åt vänster!" Mummlade han bakom linsen. Katten lydde.
"Och så upp med hakan. Sådär ja, perfekt!" Kameran rasslade och polaroid bilderna flög över rummet. Stanislav skrattade upphettsat.
  | | Logga in för att svara.
Wolfgir
Användare
Knegare
Inlägg: 74
graphgraph
Öde: 10  
Sv:Stafettnovell... - 2008-10-21 08:18 Stanislav satt där med en ny cigarett. Röken steg mot taket i den lilla lägenheten likt en förlorad ande. Upp, upp och åter upp.
"Jag är galen" tänkte Stanislav och tittade åter igen på bilderna. En katt!
En djävla katt! Han hade tagit mer eller mindre alla bilderna på en katt som ligger i sängen.
Han drog sin hand över ansiktet och satte cigaretten i mungipan igen. "Jag är döende, sitter med den bleke fans tomma kamera och det ända jag har är bilder p åen djävla katt i min säng.."

Knackandet på dörren höll på att ge honom en hjärtattack, efter en lång hostattack lyckades han få upp dörren. Ett blekt ansikte, matta solglasögon och ett flin endast djävulen hade tyckt om mötte honom.
"Stanislav!, har du bilder åt oss?" frågade den bleke och höll fram sin handskförsedda hand.
Stanislav tittade ner på bilderna han höll i handen. Han tittade upp på den bleke som verkade förväntansfull.
"Här, ta dom" hans röst bar knappt fram den mening han trodde skulle bli den sista. För att poängtera det meningslösa avslutade han det hela med ännu en hostattack och ett djupt halsbloss.
Den bleke verkade inte bry sig, han bläddrade igenom bilderna med en klar frenesi. Efter att ha tvingat fram ytterligare ett leende så räckte han fram en liten väska till Stanislav.
"Här, snart är du klar med ditt jobb."
Stanislav tittade på väskan och tog imot den innan han kraxade fram:
"Skulle jag inte bara ta foton?"
"Jo Stanislav, så sa vi, men dina foton är ... väldigt bra." sa den bleke och knäppte händerna bakom ryggen. "Nu behöver du bara döda katten så är det hela klart."
"Döda katten?" frågade Stanislav och tog upp en skinande Calder ur den lilla väskan.
"Stanislav...?" frågade den bleke med en sådan drypande underton av död och smärta att Stanislav nästan fick en till hostattack.
"Döda katten var det ja." sa han och dödade cigaretten med hälen. Den bleke log och försvann.

Han satt där ett tag på stolen och tittade på Caldern i sin hand. Va fan var detta? Fota en katt och sedan döda den?

"Så hur skall du skjuta mig?" frågade katten. //Howl
  | | Logga in för att svara.