Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 |   |
Öde: 38
|
Novell: Fjärran drömmar - 2010-05-17 00:53
Numera är det flera år sedan. Jag minns det som om det var igår. Det var innan jag och Franko fick fallet med Visslaren. Ett halvår som kriminalpolis. Jag hade knappt vant mig av med uniformen. Alla runt omkring mig hade alltid sätt att tjäna lite vid sidan. Jag tog aldrig mutor, så jag jobbade extra i stället.
Jag hade precis kommit av ett pass och skulle snart börja ett extraknäck för att tjäna lite mer inför jul. Jag och Desta var inte gifta då, så jag ville se till att få ihop till en tillräckligt fin ring. Desta var aldrig stor i smaken, men jag ville att allt skulle vara rätt. Ibland förändras man.
Jag höll just på att packa ner lite saker som jag skulle ha med mig hem senare när Josipo och Vukoja kom in för ett sent pass. Josipo hatade tamejfan allt som hade med mig att göra. Än idag vet jag inte varför.
"Léon, Léon... Varför så brått?" frågade han med spelad entusiasm.
Jag fortsatte plocka med mina saker. Franko satt vid sitt skrivbord. Han skulle inte hjälpa mig, det fattade jag. Numera vet jag att det var för att han ville se vad jag gick för.
"Det är ju snart jul, Josipo. Alla har väl brått så här års?"
"Får ni inte lära er gradbeteckningar på akademien längre? Det är 'kriminalassistent Josipo' för dig, grabben!" sa han och trots att jag hade ryggen åt honom kunde jag riktigt höra hur han log beskt mot mig.
Jag beslutade mig för att ignorera honom och såg till att skriva under dagens rapporter.
Jag såg hur hans illasittande mörkgrå kostymbyxor klev in i mitt synfält. Jag höjde blicken.
Josipo hade tjockt svart hår på den tiden, men han var en lika fet, ful djävel redan då. Bara hans uppenbarelse får mig än idag att bita ihop käkarna och knyta nävarna, men nu för tiden håller han käft och låter mig vara. Men just då stod han där, med ett överlägset flin och sina fläskiga händer i fickorna.
"Vad vill du, Josipo?" suckade jag trött.
"Var inte din farsa snut? Innan han gick och blev dödad?" frågade han.
Det sved. Min far var en människa jag aldrig fick lära känna, men min mor har berättat mycket om honom. Efter vad jag hört var han en hederlig karl, med ett milt sinnelag. Jag växte upp med att doktorn tog hand om oss, men som liten var det bara jag och min mor runt jul. Hon sa alltid att det var fars favorithögtid och att höra det där äckliga svinet Josipo stå där och prata om honom, så uppenbart utan respekt, gjorde mig riktigt förbannad.
"Jo, innan han gjorde sin andra vända vid fronten. Har det här samtalet en poäng?" lyckades jag pressa fram mellan hårt sammanbitna käkar och med blicken fastnaglad vid mitt skrivbord. I ögonvrån såg jag hur Franko hade börjat titta åt vårt håll.
"Lugn nu, grabben. Bara småpratar lite." Josipo höll händerna i en fredlig gest framför sig, men munnen grinade fortfarande med samma överlägsna flin. Lite saliv hade samlats i mungiporna på honom, något som det ofta gör på honom. Det ligger där och tuggas till fradga på honom. Det vara bara ännu en bidragande orsak till varför Josipo var en vidrig ursäkt till människa.
"Man får ju höra en del. Han var visst en hårding, va?" fortsatte Josipo.
"Det vet jag inget om. Jag kände honom inte."
"Vet du om att en del menar att du blev kriminalare så satans fort bara för att din farsa dog en hjältedöd?" sa han och tittade ut genom fönstret.
Jag svarade inte och la ifrån mig pennan för att inte råka bryta av den.
"Får du någonsin känslan av att du blir jämförd med någon hela tiden?" frågade han och vände sig mot mig.
"Har din fru berättat historier om mig nu igen?" frågade jag och försökte spela oberörd av hans djävla skitsnack samtidigt som jag reste mig.
Han log fortfarande. Jag var inte säker på om han brydde sig eller inte om vad jag sagt.
Han tog ett par steg mot mig och ställde sig nära.
"Jag gillar inte dig, Léon. Jag gillar inte att du åkt gräddfil in på mordroteln. Jag gillar inte din uppsyn eller din attityd. Och en dag så kommer alltihop att bita dig i röven."
"Ta du och fokusera på något annat än min röv, Josipo. Det går rykten om dig så det räcker."
Sen grabbade jag tag i min väska och lämnade stationen.
Jag är ganska stolt över hur jag hanterade honom. Nu för tiden hade jag inte haft tålamodet för det längre. Jag hade knäckt näsbenet på honom redan när första kommentaren om min far hade kommit.
På den tiden trodde jag att jag kunde förändra Sandukar. Men jag hade fel. Likt med så många andra förändrade Sandukar mig.
Jag har fått tänja på många av mina principer. Andra har jag fått bryta och vissa har jag fått kassera helt.
Numera är jag Kriminalinspektör och jag lever inte direkt ett rikt liv. Det tog Vasilijs folk mindre än ett halvår för att rasera mitt liv. Min fru och min mor har fått lämna staden och jag vet inte om jag någonsin kommer att få återse dem. Det är upp till mig att ordna med mina affärer så att Sandukar kan bli en säker plats för dem igen.
Allt är Vladimirs fel. Får jag lägga mina labbar på honom igen så ska jag vrida nacken av honom.
Han sålde mig. Satte mig i så grov skuld till en av Sandukars värsta gangsterbossar att jag var tvungen att utföra hans skitgöra vid sidan om för att tjäna ihop pengar nog så jag kunde skicka iväg Desta och min mor.
Jag skickar pengar till en box varje vecka. Jag vet inte om de får pengarna.
En dag, när jag gjort mig av med Vasilij och Hresko och ja tamejfan varenda djävel som är dum nog att ställa sig i min väg! Bröderna Rulov med om det så behövs!
Fan, min mor skulle skämmas om hon kunde höra mina tankar. Ack, Sandukar, du hoppets stad. Din stora Sköka, så du har förändrat mig…
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
