Ekorren
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 49 |   |
Öde: 6
|
En gammal text - 2010-07-14 06:43
Hittade en gammal text som jag skrev för ett år sedan.
Det femte stoppet ägde rum för närmare en timme sedan och medborgarpass kontrollerades på tågets samtliga passagerare. Nu, en timme senare, var det redo att åka vidare. Det skulle rulla sakta förbi torr åkermark, industrikomplex och militära anläggningar – för den längsta mil längs Imperiets spridda metallskelett – och sedan åter stanna en timme, släppa fram passerande frakttåg med brunkol och vänta på Logistikministeriets upprepade kontroll av samtliga passagerare.
För den otålige var tågresor något man undvek. För någon som hade suttit i samma kupé från den norra fronten var Sandukars sju tullar inget mer än ett gott tecken på att man snart var hemma, för första gången på tio år.
Denne passagerare hade prydligt hängt upp sin rock på en galge vid kupéns fönster och glaset skallrade av friktionen på det rostiga spåret. Hatten låg på hyllan över passagerarens huvud och en krökt käpp vilade på sätet intill. Han sipprade på en konjak med ögonen fäst på det som låg på bordet framför honom. I en svartlackad trälåda, mjukt vilande på en näsduk av purpurröd siden, låg en medalj i glimrande brons. Medaljen visade den respektingivande nosen hos en varg framför de mystiska linjerna av Imperiets röda symbol. Det var för denna symbol han hade stridit i tio år. Vargens märke: tapperhetsmedaljen.
Krig hade varit hans liv i ett decennium. Tanken på att resa hem skrämde honom mer än skyttegravarna han kom ifrån.
Det plingade till i kupén och en rasslig kvinnostämma ekade ur högtalarsystemet. »Detta är ett meddelande till samtliga passagerare. Ni som har fönster tillgängliga kan nu se kustlinjen på er högra sida. Om fem minuter kommer ni att se Sandukars murar resa sig bortom horisonten. Vi kommer att anlända till den sjätte tullen om trettio minuter. Var god ha biljett och medborgarpass redo.«
Mannen lyssnade på meddelandet och sneglade samtidigt ut genom fönstret. Allt han såg längs kustlinjen var ett grått dis som skymde havet. Han smekte lätt sin medalj med pekfingret innan han stängde lådan och drack det sista av glasets konjak. Han tog den halvtomma glasflaskan från sin sida, öppnade korken och fyllde åter glaset. Det var fjärde gången.
Det knackade tre gånger på kupédörren som sedan öppnades av en mörkhårig kvinna i unga trettioårsåldern. Hon var iklädd Logistikministeriets uniform med grå kavaj, knälång kjol och en liten spetsig hatt. Hon log mot passageraren med rak rygg och händerna vilande bakom sig.
»Behöver ni något, herr Romandin?«
»Du frågade samma sak för en halvtimme sedan.«
»Vi vill försäkra oss om att ni har allt ni behöver. Det har varit en lång resa. Ni måste vara trött. Önskas något att äta?«
Herr Romandin sneglade åter ut genom fönstret. Han kunde ännu inte se Sandukars murar resa sig vid horisonten. Han var inte säker på om han var redo att se dem ännu. Han gav kvinnan en snabb blick. »Jag är inte hungrig«, sade han.
»Om ni vill kan jag arrangera sällskap åt er för resten av resan. Jag är medveten om att ni har fattat tycke för fröken Celestine.«
Herr Romandin log lätt och drack sedan en klunk konjak.
»Jag var inte medveten om att Logistikministeriet arrangerade sådant.«
»Ni förtjänar vår bästa service, herr Romandin. Ni har inget att oroa er för. Celestine kommer göra detta av egen fri vilja.«
Han drack en klunk till och njöt av bränningarna i bröstet. Det var den enda tillfredsställelse han kunde finna. Celestine var en vacker ung kvinna men han tvivlade på att hon kunde erbjuda honom mycket njutning. Hennes sällskap kunde dock vara tillfreds på andra sätt. Han hade inte druckit tillsammans med en kvinna på tio år.
»Visst«, sade han med ett leende. »Jag tar gärna sällskap av Celestine.«
»Genast, herr Romandin«, sade kvinnan och stängde dörren.
Romandin satt ensam kvar med sin konjak. Han var stel i kroppen av att sitta stilla. Även innan resan hade läkarna bett honom att undvika att röra på sig i onödan. Han knuffade sitt högra knä åt sidan med händerna och såg en skymt av metall glimra till vid byxlinningen. Det kändes som om benet var fortfarande där. Han kände sig inte speciellt tapper. Han var trasig. Ej stridsduglig.
Det dröjde inte många minuter innan det knackade på dörren. »Herr Romandin? Det är Celestine.«
»Kom in«, sade han och tog fram ett tomt glas från aluminiumbrickan vid bordets ena kortsida.
Dörren öppnades och en ung blond kvinna, inte en dag över nitton, såg på passageraren med rodnade kinder. Hon var klädd i samma grå kostym som kvinnan som kom innan. Hon undvek blygt ögonkontakt när hon tog ett steg in i kupén och stängde dörren bakom sig.
Herr Romandin glömde för ett ögonblick bort sitt handikapp. För tio år sedan skulle aldrig en vacker kvinna, än mindre en av ministeriernas anställda, ens acceptera hans närvaro. Mycket hade förändrats över en natt.
»Sitt«, sade han och hällde konjak i det tomma glaset. Han nickade mot sitsen mitt emot. Celestine satte sig genast och försökte få ögonkontakt med honom. När deras ögon möttes tittade hon blygt undan.
»Besvärar det här dig?« frågade han och sköt över glaset till henne.
Hon skakade på huvudet. »Nej, herr Romandin. Förlåt mig. Men—«
»Men vad?«
Hennes ansikte blev allt rödare. Hon såg ner på glaset men skiftade blicken mot fönstret. Romandin lade märke till att hennes underläpp darrade till. Sandukars svarta murar började resa sig vid horisonten men de intresserade honom inte.
»Nå?« sade han. »Ut med det.«
»Det är bara det att jag är förlovad.«
Han lutade sig tillbaka i sätet och sipprade på sin konjak. Hans blick var grumlig men han såg hur mycket hon rodnade.
»Jag tänker inte ha sex med dig, Celestine«, sade han. »Inte för att jag inte skulle vilja, men det var inte min avsikt.«
Hon vågade äntligen se upp. Hennes rynkade panna visade besvär men hennes blå ögon visade förundran. Romandin hade inget emot prostitution. Det var lagligt i Imperiets statliga bordeller och han hade själv dragit nytta av det för att finna sexuell njutning i sin ungdom. Dock hade kriget skadat mer än hans ben. Det här var ett test för honom. Han var inte utan drift men han var utan förmåga. Celestine retade hans hormoner på så många sätt.
»Vad heter din fästman?« frågade han och nickade mot glaset.
Hon tog det försiktigt i händerna. »Nicolas Stakov«, svarade hon.
»Vad är hans sysselsättning?«
»Han är reporter på Hoppets Röst.«
Han nickade och lyfte glaset framför sig. »Då skålar vi för honom, Celestine.« Han drack en rejäl klunk konjak och andades ut en belåten flämtning.
Hon tog en lätt klunk och ställde sedan ifrån sig glaset på bordet.
»Gillar du det inte? Det är kovanskt. Femtonårigt. Bra årgång.«
»Jo«, sade hon nervöst. »Jag är bara inte så van. Det brände lite.«
Han skrattade och nickade åt henne att dricka mer. Hon lydde.
»Celestine. Säg mig«, sade han. »Varför behandlar ni mig såhär? Jag är varken ätteblod eller tjänsteman men har blivit konstant uppvaktad sedan jag satte mig på tåget.«
Hon var tyst en stund och vände sedan blicken mot fönstret. »Vi följer order«, sade hon.
»Från Krigsministeriet?«
Hon skakade på huvudet. »Sanningsministeriet.«
Han blev tyst. Sanningsministeriet skötte spridningen av media samt, vad de kallade, positiv propaganda. De granskade information och såg till att bibehålla patriotism och optimism bland medborgarna. Han kunde förvänta sig att Krigsministeriet ville ge en hedrad veteran en god hemresa, men Sanningsministeriet hade ingen anledning att bry sig om honom. Det var inte inom deras ramar. Dock hade han inte hört talas om många hedrade veteraner utanför Kriger, den ätt vars inflytande dominerade Krigsministeriet. De flesta soldater dog i tjänst. Han hade haft tur.
Han såg på konjaken som skvalpade i glaset på grund av det rostiga spåret och det slitna tåget. Vätskan påminde honom om dagen i bunkern, om dammen som brast, hur skyttegraven blev till lera. En full pluton blev till en man och denna man satt nu på ett tåg hem till Sandukar med en tapperhetsmedalj och en oberoende pension.
Han vaknade till ur sina tankar av ett plingande i kupén. Ett ihåligt visslande tjöt från högtalarsystemet och samma rossliga eko som tidigare levererade ännu ett meddelande. »Detta är ett meddelande till samtliga passagerare. Vi anländer till nästa tull om några minuter. Var vänlig ha medborgarpass och biljett nära till hands. Vi inväntar för tillfället ett tågmöte.«
Tågmötet refererade naturligtvis till ännu ett godståg som fraktade brunkol till Sandukar. Detta var Imperiets viktigaste resurs och skickades dagligen från de östra provinserna till Imperiets hjärta vid västkusten där det skulle brännas och omvandlas för att ge energi till det komplicerade nät av industrier som utgjorde Sandukars maskinstäder. Dessa industrier höll infrastrukturen igång och producerade bland annat vapnen som sedan utnyttjades av soldaterna vid fronterna. Romandin kände till vikten av brunkol mer än många andra. Han hade upplevt det intensiva kriget på den norra fronten och sett saker som skulle driva vanliga män till vansinne.
»Herr Romandin?« sade Celestine. »Ni dåsade bort där för ett ögonblick.«
Han tittade upp. »Jag ber om ursäkt.«
Hon gav honom ett lätt leende. »Vad är ert förnamn?«
»Mitt förnamn?« Han skrattade. »Vi känner ju knappt varandra.«
»Jag lovar att fortsätta kalla er för herr Romandin. Jag är bara nyfiken.«
»Jozef«, sade han. »Du får kalla mig det om du vill. När ingen hör.«
Hon svarade med ett leende. Jozef Romandin sade inget mer utan valde att njuta av sällskapet medan tåget rullade in i den sjätte tullen. Logistikministeriet gick åter igenom samtliga passagerare, men det gick snabbare den här gången för att människor hade gallrats bort under den föregående tullen. En timme blev till endast fyrtio minuter och tåget accelererade sakta över den väldiga bron som skulle ta dem från västkusten till ön där Sandukar väntade. Han sneglade ut genom fönstret men såg bara dimmigt hav. En mental våg dränkte honom och han glömde för ett ögonblick bort att andas. Han greppade hårt sin konjak, som han åter hade fyllt under den senaste kontrollen, men kände hur handflatan var svettig och handen darrig. Hans berusade blick kunde inte längre se Celestine. Istället såg han vatten som forsade in i en fuktig bunker. Han såg onaturliga mängder av blod omkring sig. Det var lika klart som om han vore nykter.
»Jozef«, sade hon. »Hur är det fatt?«
Det iskalla vattnet slutade att omsluta honom och den berusade grumligheten började återvända till hans blick. Han kunde åter se konturerna av Celestine titta på honom med huvudet på sned.
»Ingenting«, svarade han.
»Säkert? Ni blev alldeles stel.«
Han sade inget utan hällde i sig all konjak som var kvar i glaset. Hans blick blev grumligare och hans tankar luddigare, men han blev trots det mer medveten om var han var. Han var långt ifrån kriget. Han hade överlevt.
Det enda han hade att oroa sig för nu var att konjaken var slut.
I och med att tåget passerade bron saktade det till inför den sjunde och sista tullen innan tågstationen. Det åkte längs en förhöjd järnväg, tjugo meter över markytan. Trots det var entrén genom den svarta basalten noggrant övervakad av militär personal; den här gången Säkerhetsministeriet. Tjänstemän från Logistikministeriet gick av och an mellan tåg och plattform med portföljer under armen och glasögon på näsryggen. Det dröjde inte länge förrän det knackade på kupédörren.
Utan att vänta på svar öppnade en man från Logistikministeriet dörren med en beväpnad man i uniform strax bakom sig.
»Medborgarpass och biljett«, sade han med trött blick.
Jozef visade upp sitt medborgarpass och sin biljett till mannen som böjde sig fram, tittade och skrev sedan ett x på listan som han bar på. Han gav Celestine en snabb blick och petade upp glasögonen längs näsryggen.
»Har du inget jobb att sköta?«
Celestine gav Jozef en snabb blick.
Han nickade åt henne. »Det är okej.«
Hon reste sig upp och neg ursäktande mot mannen och därefter mot Jozef innan hon försvann bort från kupén. Snart gjorde även mannen och soldaten sorti och Jozef kunde luta sig tillbaka i väntan på att tåget skulle åka vidare. Det var inte ens en kilometer till stationen men Staten tog inga risker. Det föll alltid bort nya passagerare för varje tull, trots att fler sällan tillkom.
Jozef packade undan sina saker och tog på sig rocken, knäppte den dubbelt och tvekade för ett ögonblick innan han beslutade sig för att spänna fast tapperhetsmedaljen på rocken intill Krigers hedersmärke (som general Frank van Gralen-Kriger motvilligt givit honom efter olyckan vid bunkern) och tennbroschen som symboliserade tio år i tjänst. Han tyckte själv att han förtjänade en utmärkelse för att ha fått benet bortsprängt i en skyttegrav, men han visste att Krigsministeriet inte belönade inkompetens.
Han satte hatten på huvudet och käppen i högerhanden och tittade ut genom fönstret medan tåget accelererade från den sjunde tullen för att stanna i centralstationen i stadsdelen Ikonen, som var skuggad av den väldiga lufthamnen. Han skymtade ett av de sju höga tornen i samma svarta basalt som stadsmurarna sträcka sig upp mot himlen. Dimma och smog skymde sikten mot toppen och gav tornen illusionen av att resa sig oändligt. Surt regn började dugga ned från det mörka diset och människor vecklade ut sina paraplyer.
En nackdel med att både sakna ett ben och bära på en väska var att Jozef tvingades välja sin käpp istället för sitt paraply. Han fick försöka hålla sig under tak tills han kunde lista ut var han skulle ta vägen. Han hade inte varit i Sandukar på tio år och det var först nyligen som han fick order att ta tåget hem. Kontraktet för hans gamla lägenhet hade sedan länge gått ut och han kände inte till många hotell som kunde ta emot honom på kort varsel.
Å andra sidan, tänkte han, kanske han kunde utnyttja sin nya status.
Tåget rullade in på perrongen och passagerarna började stiga av. De som hade rest i tredje klass och inte var förmögna nog att visa sig i stadens centrum hade fått kliva av i den sjunde tullen. Första klass-passagerarna och de ordinära från andra klass klev av på perrongen här i Ikonen. Jozef Romandin var inte säker på om han ville kliva av över huvud taget. Han satt kvar någon minut efter att passagerarna började kliva av och tittade ut genom det smutsiga fönstret. Han såg oräkneliga människor varav ytterst få bar uniformsrock som han själv. Han bar en mörkgrå poplinrock som var dubbelknäppt med bronsknappar. Han visste att utmärkelserna på bröstet gav ett respektingivande intryck. För övrigt kände han sig sliten. Han hade inte rakat sig under tågresan och hans ögon visade rödsprängd berusning. Käppen och väskan gav inget formellt intryck och, trots att han såg respektingivande ut, kunde han inte misstas som någon från societeten. Dock var detta inte heller något han eftersträvade.
Om nu general Frank van Gralen-Kriger talade sanning när han gav honom Krigers hedersmärke så hade han mycket att förvänta sig de kommande dagarna. »Du kan skatta dig lycklig, korpral. Saker och ting kommer inte att vara sig lika efter detta.« Jozef hade suttit i en rullstol med amputerat ben då han fick höra dessa ord. Han hade aldrig känt sådant stolthet förut. Varken det amputerade benet eller det faktum att generalen såg på hans handikappade kropp med rynkad näsa och största motvillighet fick honom att känna sig mindre stolt över sig själv. Han mindes inte mycket av vad han hade gjort under bunkerincidenten, men han mindes att andra kallade honom för hjälte.
Han hade inget emot att vara en hjälte.
Dock var det något som tog emot i magen nu när han tittade ut genom fönstret i kupén. Han var hemma i Sandukar. Han var inte längre vid fronten. Allt hade förändrats. Hela hans liv. Det kändes overkligt.
Han tog mod till sig och lämnade sin kupé. Han skulle bemöta Sandukar lika våghalsigt som han bemötte sina fiender. Han kunde skatta sig lycklig. Han behövde aldrig mer återvända till fronten.
Sen tröttnade jag på att skriva ...
|
