drist
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 9 |   |
Öde: 1
|
En hederlig snut - 2010-09-21 17:04
Klaus bar. Snutarnas eget vattenhål i denna skitstad. Lukten av cigg och billig whiskey ligger tät i rummet. Jag låter blicken glida fritt i lokalen. Ser nykläckta konstaplar, färska från akademin och fortfarande oförstörda av den här stadens mörker. Lyckligt ovetande om att dom själva snart kommer få stirra ner i avgrunden och gå bort från dess rand som sämre människor. Jag ser gubbar ur det gamla gardet. Trötta, bittra, sippandes whisky och blaskig öl, alla bärandes de statliga armbandsuren i matt silver som man får ta emot efter 25 år i kåren. Mitt kommer vilken dag som helst.
Vid ett bord längre bort sitter Adámov med sitt pack från interna utredningsroteln och gapskrattar åt något tråkigt skämt någon vid bordet just dragit. Antaligen han själv. Guldklocka kring armen. Kostym och slips modell finare. Jag är ingen kännare, men att en polislön inte räcker till såna grejer förstår fan även en obildad jävel som jag själv. Snutar som tar pengar under bordet har alltid gjort mig förbannad. Förbannad och äcklad. Fega kräk som säljer sin heder för smutsiga pengar, och pissar på den ed vi alla avlagt till kåren. Till staden. Till Imperiet. Jag har aldrig gillat det, men det har alltid varit en del av spelet som det så fint heter. En tradition lika djupt ingrodd i Kugghjulets väggar som möglet, eller doften av cigg. Men för bara en vecka sedan inträffade något som ogiltigförklarade alla tidigare spelregler. Något som kullvälte hela jävla spelbrädet. Något som gjorde det personligt.
Jag sveper det sista ur whiskyglaset framför mig, innan jag reser mig upp och börjar gå mot den bortre långväggen. Känner hur värmen från den ljuvliga drycken sprider sig i magtrakten. Jag försöker dra ner på spriten, men ikväll behövde jag den verkligen. Noterar att flera ögon vänds åt mitt håll medan jag rör mig framåt i lokalen. Jag ser i deras blickar vad dom tänker om mig. Ensamvargen. Särlingen. Bråkstaken. Det bekommer mig inte det minsta. Ingen vågar möta min blick.
Längs den bortre långväggen hänger fotografier av polisakademins avgångsklasser uppsatta. Jag ställer mig framför ett av de många fotona föreställande unga, stiliga, förväntansfyllda män, prydligt uppställda och iklädda paraduniformer. Ser en yngre version av mig själv stå i främsta raden, tredje man från vänster. Jämte mig står en väldig figur, en jätte med allvarsam blick och stolt uppsyn. Ivano Schmitz, den tuffaste jävel jag nånsin träffat. Min partner och vapendragare, ända sedan det här kortet togs för alla de där år sen. Min bäste vän. Fan, min enda vän. För en vecka sedan sköts han till döds och dog i mina armar. Hjärtskärande, eller hur?
Det var en vanlig natt, precis som vilken annan. Jag vaknar i min säng av att telefonen ringer. Det är Ivano, som med andan i halsen berättar att han grävt upp något stort. Måste varit jävligt stort, Ivano var inte den som stressade upp sig över saker i onödan. Det han hade att berätta kunde inte tas över telefon, och inte vänta tills morgon dan. Jag satte mig i min Zestava, körde till vår vanliga mötesplats och väntade. Efter en stund hör jag skott i den närliggande gränden. Jag drar mitt tjänstevapen och springer in i gränden, bara för att finna Ivano liggandes i en pöl av sitt eget blod. I slutet av gränden ligger något och glänser i skenet av ett lysrör. En tomhylsa tänker jag först. Men när jag undersöker föremålet finner jag att det är en manschettknapp. En manschetknapp med Ikonpolisens emblem ingraverat. Min partner blev dödad av poliser. Skjuten i ryggen av en kollega.
Klaus brukar rita kors över ansiktet på de poliser som dör i tjänsten. Hans sätt att hedra dom döda. Jag har ingen penna på mig, så jag plockar fram min stillett ur innerfickan där jag står framför det gamla gulnade fotografiet. Med ett klick fäller jag upp bladet. Ett tjutande läte uppstår då jag ristar in ett kors i fotografiets glasruta, över Ivanos ansikte. När jag är färdig är det helt tyst i lokalen, och allas blickar är vända åt mitt håll. Jag möter Adámovs blick och låser fast den. Han vet vem som dödade min partner, och jag kommer att pressa ut det ur honom om det så kommer kosta mitt liv. Jag kommer inte vila förrän min partners mördare ligger döda i jorden, dödande av min hand. Men det kommer inte att sluta där. Alla korrupta snutar ska få betala priset för sitt svek. Med tunga steg lämnar jag lokalen.
Mitt namn är Darko Lucánovic, kriminalinspektör hos Ikonpolisen.
Feeling lucky? |
