Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 |   |
Öde: 38
|
Novell: Bentoni - 2006-10-26 10:16
Farsan var av den gamla skolan. Snut och tydligen en ganska bra sådan också. Inte vet jag, hemma var han mest stupfull.
Han gillade inte att jag tjänstgjorde heller. Han tyckte att jag borde skaffa mig en utbildning.
Utbildning, ha! Vad fan visste han om det?
Farsans uppfattning om utbildning var att man klår upp sina elever tills dom lär sig.
Det är i alla fall vad morsan alltid sa. Han klådde upp henne ganska bra också. Han blev ganska elak på fyllan.
När jag kom tillbaka från skyttegravarna var han död. Morsan sa att han kommit hem fullare än Djävulen själv en kväll, ramlat i köket och spräckt skallen.
Jag är inte så säker på att det är vad som hände. Misstänker att tanten till slut tröttnad på fyllot och slagit ihjäl honom. Inte för att jag bryr mig. Han förtjänade det.
Jag hade inte många vänner på den tiden heller, men en av de få jag hade var Micha Timotny. Han jobbade på en tidning på den tiden då jag var hamnsjåare.
Journalist. Inte direkt killen som ville backa undan från sanningen och det kan ju straffa sig.
En dag hittade jag en lapp instoppad under dörren till min lägenhet.
"Jag behöver din hjälp. -Micha"
På den tiden ansåg jag själv att jag var som karvad ur ek. Jag trodde att han hade stött på någon stor och tuff bråkstake och ville att jag skulle ta hand om saken.
Jag hängde på mig rocken igen och letade upp något att slåss med. En skiftnyckel fick duga.
Jag tog en taxi till Michas ställe. Han bodde i de finare delarna så jag skyndade mig upp i hans trappuppgång innan ordningspolisen skulle dyka upp och fråga vad fan jag gjorde där.
Micha bodde i en lägenhet som tog upp hela lägenhetsplan tre så bara hans dörr fanns där. När jag kom upp dit såg jag en syn som fick mig att stanna till i trappan.
Michas dörr var insparkad och hängde på bara ena gångjärnet. Doften av krut låg tung i luften.
Ett kort tag stod jag bara där. På den tiden var jag inte så snabb och jag hade svårt att få ihop ett och ett.
Jag smög så försiktigt jag kunde in i lägenheten. Det var alldeles tyst och mörkt. Patronhylsor under mina fötter. Lukten av död i mina näsborrar.
Det är en imisskännlig doft. Har man varit nära den förut så glömmer man den aldrig.
I skyttegravarna kallade vi den för "Svavelstek" efter blandningen som blir när en mans blod rinner ihop med krut och hans egna spyor och avföring. Luktar åt helvete. En del soldater lär sig aldrig att stå ut med stanken.
Jag hittade Micha i vardagsrummet. Synen fick mig nästan att kräkas, men jag svalde och svalde för att få slippa.
Åsynen av hans kropp fick mig att vämjas, ändå kunde jag inte sluta stirra på den.
Dom hade hängt honom i hans egna... delar. det är det enda sättet jag kan förklara det på.
Den rena råheten i vad de hade gjort fick mig att stanna längre än vad jag egentligen ville.
Det var inte förrän jag vaknade till som ur en våldsam migrän som jag hörde sirenerna utanför och fötterna som rusar upp för trappan som jag reagerade.
Jag sprang till brandtrappan. Tänkte att "Om jag har tur är det här ingen fälla utan bara första responsen på vem som än nu har ringt bylingen".
Jag sköt upp fönstret precis när jag hörde dem komma in i lägenheten.
På vägen ner för trappan hörde jag svordommar och hur flera människor kastade upp. Jag kunde inte låta bli att flina.
Väl nere på mark sprang jag österut, mot de delar av Sandukar jag känner bättre.
Någon hade mördat Micha, men vem och varför visste jag inte. Det skulle ta mig åtta år innan jag fick reda på vem det var. Och där jag är nu... Ja, där är det för sent för att göra något åt det...
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
