Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 |   |
Öde: 38
|
Novell: Bentoni, part II - 2006-11-13 16:01
Så micha var död. Jag hann undan, men med polisen i hasorna.
Min enda chans att komma undan var att ta mig ut i den Fria staden.
Kontrollerna ut dit är många så det gällde att lägga på ett kol innan det blev allmänt känt att dom letade efter en elak djävel som sprättat ut en lysande journalist som en fisk. Det fanns inga tvivel om att det var mig de skulle skylla på.
Jag sprang hela vägen till poliskontrollen. Det stod bara en bil där och snuten kollade deras identitet.
Nu gällde det att tänka efter. Om bara några minuter skulle de där poliserna få höra talas om mordet på Micha, om de nu inte redan fått det.
Om de hade fått nys om det var jag rökt. Om inte kunde jag slinka igenom deras grepp och försvinna i mängden.
Fan, jag har aldrig varit så rädd förut. Samtidigt är känslan av spänningen som dagens första cigarett för en gubbe som sedan länge lagt av med rökat. Långa månader av avtrubbning avslutas plötsligt och mina sinnen som varit slöa vaknar till liv och skriker information till mig. Känslan var underbar.
Jag ryckte upp rockens krage och joggade över gatan i regnet.
Den ena polisen tittade upp på mig med en allvarlig min. De måste ha blivit överraskade av regnet för de hade inte fått på sig regnskydden på skärmarna.
Polisen som kontrollerat identitetspapprerna på dem i bilen gav tillbaka deras papper och vinkade vidare dem.
Jag gick sakta och försökte att inte se dem i ögonen. Hela tiden sa jag till mig själv "De vet inget. Bara lugn Kaleb. De vet inget."
De sa inget. De verkade inte ens intresserade av att få se mina papper. De cirkulerade runt för att ställa sig i vägen för mig.
Regnet rann ner i mina ögon. Det blev svårt att se. De stod i vägen för mig.
"Fan. De vet."
Den första snuten hann jag sparka i magen. Han gick omkull med ett stön. Den andre slängde sig över mig. I de lägena gäller det att göra det snabbt. "Få det gjort, Kaleb", tänkte jag. "Bara få det gjort."
Hans nacke var lätt att bryta. Snutar förväntar sig aldrig att man slåss tillbaka. De är vana vid att bara brotta ner en och att man ska sprattla lite tills de båda två är över en och man är chanslös.
Han började skrika när jag bände hans huvud långt åt sidan. Skrek tills krasandet avslöjade att jag knäckt kotorna i nacken på honom. Då tystnade han och jag slängde honom av mig.
Den andre polisen reste sig upp och var på fötter samtidigt som jag.
Vi sjönk ner lite i ställningarna. Han var rädd. Jag såg det i ögonen på honom.
Han svalde och fumlade för att torka regnet ur ansiktet.
Jag tog ett steg framåt. Jag ville helst slåss med honom. Då hade jag ett övertag. Men att jaga efter honom för att ha ihjäl honom, det kunde bli svårt. Han kanske var en rackare på att springa, vad vet jag?
Han slängde en blick på sin kollega som låg orörlig i regnet med ansiktet ner i en vattenpöl.
Allt jag behövde.
Han tog tungt mark med mig över sig. Som en rädd skolpojke började han skrika på hjälp. En fullvuxen man och i min storlek därtill.
Jag slog honom hårt på käften så att han tystnade. Han hostade till lite och jag såg att jag slagit loss hans framtänder. Inte konstigt att han hostade. Halsen var nog full med blod och krossade tänder.
Jag slog tills jag var säker på att han var död. Sen slängde jag honom och hans kollega i kanalen. Jag stannade inte för att se om de sjönk.
Jag la deras vapen i rockfickorna.
Den ene hade en 38.a och den andre en Calder. Jag flinade till lite när jag kom att tänka på slagsmålet med den siste polisen. Han bar en Calder. En hårdings vapen. Och han tänkte inte ens på att dra sin puffra.
Jag slank iväg på bakgatorna tills jag var djupt inne i den Fria staden.
Flickorna går ute, dag som natt, regn som snö, men det var inte horor jag var ute efter den natten.
Jag var tvungen att ordna med någonstans att sova. Det skulle ta för lång tid att åka hem till mig och om polisen skulle ha hört av sig hade jag ingen lust att gå dit ännu.
Jag tog mig in på en av de krogar som jag kände till i området. Bråkigt, rökigt och stökigt, men ironiskt nog det säkraste stället för mig just då.
Det serveras öl och sprit utan tillstånd här, men polisen gör inte några razzior ändå. Inte så mycket för att dom är rädda, utan för att de har ett egenintresse i att krogen ligger kvar här.
Jag var trött och satte mig vid ett bord.
Damen som serverade kände jag igen. Jag trodde inte att hon jobbade just här.
Daeya heter hon. Lockigt blont hår och stora ögon. Hon är ganska liten och smal. Snygg, visst, men inte min typ.
Hon frågade vad jag gjorde där.
Jag ryckte på axlarna och hon lät mig vara.
Jag gav mig själv tid att andas.
Det är då mattheten kommer. Precis som förr. Det hände alltid förr. Uppe i norr ligger man i veckor och skjuter på mål flera hundra meter bort. Oftast vet man inte vad man skjutit på eller om man träffat. Men så ibland kommer det en order om stormning. I början försökte jag springa långsamt. Jag tänkte att om jag gör det så skjuter Fienden på mina kamrater först och kanske inte ser mig. Men så kom skräcken över att alla skulle dö och jag skulle vara ensam kvar. Då började jag springa snabbast av alla. Varje gång trodde jag att jag skulle dö, men jag överlevde alltid av någon anledning. Jag var först över vallen och taggtråden och genom minfälten. Jag högg ner den ene soldaten efter den andre, med min bajonett, med min spade, eller sköt dem i ryggen när de sprang iväg.
Mina kamrater hyllade mig som modigast av alla. Jag skrattade och spelade med. Det var en stor lögn. Alltihop var en stor lögn och jag var den största lögnaren av dem alla. Kapten Viacheslav klappade mig på axeln och gjorde mig till Fanjunkare. Han var en så stor lögnare att han trodde på sina egna lögner.
Jag väcktes i mina tankar av Daeya som satte sig mitt emot mig.
"Ingen rolig kväll?" frågade hon.
"Nej. Nej, inte alls rolig." sa jag.
Hon nickade.
"Vill du ha en öl till, raring?" undrade hon.
Jag skakade på huvudet.
Jag sitter ihopsjunken. Jag känner mig varm. Ögonlocken är tunga och jag är torr i munnen. Det värker i axlarna på mig och min hand pulserar av smärta.
Jag inser att jag slagit upp knogarna när jag spöade upp polisen.
Daeya satte sig på huk bredvid mig.
"Jag ska bara stänga här, så kan vi gå förbi mig och tvätta av din hand. Låter det bra?"
Jag nickade. Jag var så trött att utsikten att få lägga sig ner och sova lite var det enda som hägrade för mig.
Jag hade dödat två poliser den natten och jag kunde inte bry mig mindre.
Det är konstigt hur ens perspektiv kan ändras. Om jag kommer ut härifrån ska jag avsluta vad jag påbörjade den natten...
Inlägg ändrat av Bentoni, den 2006-11-15 15:09
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Marco
Admin
Kommissarie
| Inlägg: 791 | |
Öde: 34
|
Sv:Novell: Bentoni, part II - 2006-11-13 17:37
Mycket bra. Härlig mörk stämning. Jag gillar de mänskliga aspekterna, känslorna, som finns med.
"Livet på gränsen, berättelser från gatan, skumma typer, korrumperade snutar, mörk kärlek och klassisk otur." |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 | |
Öde: 38
|
Sv:Novell: Bentoni, part II - 2006-11-13 18:13
Ja, vi får väl se om jag skriver klart resten. just den här var lite mellanspel, men jag tänkte att den nog behövs om man ska förstår resten a hur jag tänktmig det.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Patrik
Admin
Kommissarie
| Inlägg: 314 | |
Öde: 9
|
Sv:Novell: Bentoni, part II - 2006-11-13 23:33
Jag ska ärligt säga att jag stör mig på en sak: tempusbytena. Jag tycker att du ska bestämma dig för ett tempus och hålla dig till det. Inte byta mitt i ett stycke, eller mitt i en text.
I övrigt ser det bra ut.
"Det sägs att blod är tjockare än vatten, men när jag tittar ner i Sandukars stinkande kanaler tvivlar jag..." |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 | |
Öde: 38
|
Sv:Novell: Bentoni, part II - 2006-11-13 23:43
Mmm, jag vet. Det blev fel där. Jag började skriva den i imperfekt och sen tog jag en paus. Det är meningen att den ska vara helt i imperfekt, jag bara glömde mig.
Så jag vet vad du menar. Trodde att jag hade gått igenom hela texten, men jag missade väl en del.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Patrik
Admin
Kommissarie
| Inlägg: 314 | |
Öde: 9
|
Sv:Novell: Bentoni, part II - 2006-11-14 03:00
No problems, som det heter på fiendespråk (nej, fienden talar inte engelska... det är ett internskämt!), jag ville bara påpeka det. Keep up the good work!
"Det sägs att blod är tjockare än vatten, men när jag tittar ner i Sandukars stinkande kanaler tvivlar jag..." |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 | |
Öde: 38
|
Sv:Novell: Bentoni, part II - 2006-11-14 10:01
Tack ska du ha! ja ska kolla igenom texten igen ikväll eventuellt och korrigera tempusfel.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
| | Logga in för att svara. |
|
