<< Första < Föregående 1 2 Nästa > Sista >>
Le Saboteur
Användare
Frilansare
Inlägg: 103
graphgraph
Öde: 10  
Sv:Inspirationsstafetten - 2007-08-19 11:21 Sanningsministeriets kontorslokal vid Erbrandts torg

Närmare bestämt på Erbrandstrasse 11, ligger ett av sanningsministeriets mer ökända kontor; Anmälningskontor nr. 7. Över större delarna av staden kallas det helt enkelt ”Nr. 7” och sänder kalla kårar utför ryggraden såväl på den mest förhärdade brottsling som den mest laglydige medborgaren. Kontoret har ett rykte om sig att vara dem mest nitiska av alla kontor när det kommer till att följa upp tipps från allmänheten och de är än mer ökända för de rent ut sagt hänsynslösa metoder deras anställda använder för att få fram ”sanningen”. Minsta lilla tipps om kontrastatlig aktivitet eller ohälsa följs minutiöst upp och allt som oftast leder det till att kontorets lokala enhet ur Stapo rycker ut i ett diskret ingrepp och likt en kirurg tar bort det ”onda”.

Kontorets chef är den iskalla Gregor Vrazdi av ätten Mengal. Han när en outsinlig lojalitet till staten och har tagit det till sin livsuppgift att städa upp i staden och se till att intet hot mot staten inte ens kan så sina frön i Sandukars O-bördiga jord. Om orden ”målen helgar medlen” skulle personifieras, skulle det vara genom Gregor. Han styr kontoret med järnhand och har en grupp lojalister inom Stapo och sin familjs kontakter inom rättsväsendet vilket gör Gregor till en av de mäktigaste männen i Sandukar. Han, och han ensam kan bestämma över liv och död för flertalet av Sandukars invånare, i alla fall utanför den inre staden. Och det som skrämmer, är just hans makt i kombination med hans omutlighet och blinda tro på Staten.

Någon som nästan är lika fruktad som Gregor, är insatsledaren i den lokala Stapoenheten, Cordia Benovic. Hon är en av Gregors mest lojala medarbetare och har en lika stark tro på staten som han. Men lika iskall som Gregor är, lika hetlevrad och otyglad är Cordia. Om det inte vore för hennes effektivitet och förmåga i strid, skulle hon inte vara kvar på sin post då hon allt för ofta verkar låta sin aggression styra henne och motverkar den låga profil som Stapo vill ha på sina insatser.

Dessa två ihop och det faktum att de verkar locka till sig medarbetare med samma extrema tro på staten gör Anmälningskontor nr. 7 till vad det är; sanningsministeriets mest fruktade kontor.


-- Bernard Pewter, förmörkad --

Inlägg ändrat av Le Saboteur, den 2007-09-25 20:45 I pitty the fool...
  | | Logga in för att svara.
Le Saboteur
Användare
Frilansare
Inlägg: 103
graphgraph
Öde: 10  
Sv:Inspirationsstafetten - 2007-09-25 21:47 -- Bernard Pewter, förmörkad --

Del 1 - De första skälvande andetagen

Övergreppen satte sina spår. Djupa, blodiga sår som knivskarpa piskrapp över hans undermedvetna. såren låg där i de mörka delarna av hans hjärna, infekterade, klibbiga och svarta som olja. Han glömde dem, förträngde dem och försköt dem bara för att kunna överleva. När han undkomit de kroppsliga övergreppen i barndomen, såg hans hjärna till att dölja sina sår för att Bernard skulle kunna fungera. Men såren försvann aldrig helt. Likt oläkta uppfläkta hudflikar låg de och bidade sin tid.

Bernard gick ut skola med höga betyg. "En naturbegåvning i de naturvetenskapliga läroämnena" sade lärarna och lovordade särskilt hans kunskaper i anatomi och biologi. En framtid som läkare var utstakad likt en lantväg upplyst av marschaler en mörk vinterkväll. Och med en kylig effektivitet arbetade sig Bernard sig framåt mot sitt yrkeskall.

De första symptomen kom redan vid den första dissektionen i termin två vid läkarhögskolan. Han stod där tillsammans med sina labratoriekamrater över den döda mannens nakna kropp och kände en lustkännsla starkare än något han känt förut när han skar upp kroppen med skalpellen. Det var som att mannens livsenergi strömmad ut ur snittet över buken, och likt en blå flamma fyllde honom med livets råa energi. Han hade aldrig kännt sig så levande som när han skar upp sin första kropp.

Till en början skämdes han över de plötsliga kännslorna han upplevt och det blev inte bättre av att han under nätterna efter anatomilektionen plågades av svåra mardrömmar där minnen från bardomen steg upp till ytan och återigen piskade hans medvetna med knivskarpa bilder av upplevelser för länge sedan glömda. När det något senare på året åter var dags för en obduktion funderade han på att anmäla sig som sjuk, men bestämde sig i sista stund för att gå. Böjd över den åldriga kvinnans kropp i lektionssalen, ejakulerade han överasskat, men stönande, när snittet över hennes bröst gled upp och överförde sin oförfalskade livslåga rakt in i hans kropp. Han förvånades så över att det inte verkade som att de andra såg det han såg och kände det han så extatiskt kände. Han ursäktade sitt beteende med magkrämpor och skyndade ut ur salen till herrarnas toalett. Med ett fånigt leende, blodiga gummihandskar och den kallnande vätan från utlösningen i underkläderna, satt han på toaletten och levde. Levde till fullo. Precis så här efter slukande av den dödes låga, vibrerade hans sinnen av energi. Han tyckte sig se skarpare, höra bättre och han kände det som att han skulle kunna lyfta en automobil.

Bernard började snart se fram mot nästa obduktion med en iver som kunde liknas med febrig bessathet. När de väl dök upp på schemat kunde han inte koncentrera sig på studierna utan fokuserade allt på den kommande upplevelsen och slukandet av låga. Han såg alltid till att vara den som lade det första snittet. Han kom snart underfund med att behärska sig och han lät sig aldrig mer överrskas av enerig så att han inte kunde hålla tätt.

Efter varje obduktion skälvde han av liv. Likt en pånyttfödd satt han på sitt rum och kände in varje sekund av upphöjdhet. Han tyckte sig nästan kunna se hur den blå lågan flammade inom honom och gav honom krafter han förut inte kunnat drömma om.

Under termin två utfördes 6 obduktioner. Bernard levde som i vakum mellan dom stirrandes på hur den blå lågan falnade i hans bröst ju längre tid det gick från det att han slukat obduktionsoffrens sista suck av energi. Han började känna det som att livet var så grått och tråkigt när han inte kände flamman bränna i bröstet. Lukterna var inte lika intensiva, melodierna inte lika vackra.

Så föddes plötsligt en tanke... hur skulle han inte kunna känna om han skar upp någon som ännu inte var död? Hur starkt skulle då lågan inte brinna?

Såren i hans undermedvetna flödade av svarta pulsernade krafter. De bultade likt hjärtat på en döende hind. De utvidgades och rev upp nya flikar för varje kropp Bernard girigt skar upp. Övergreppen satte sina spår.


--Bernard Pewter, förmörkad, Del 2 - Att jaga -- I pitty the fool...
  | | Logga in för att svara.
Le Saboteur
Användare
Frilansare
Inlägg: 103
graphgraph
Öde: 10  
Sv:Inspirationsstafetten - 2008-09-06 07:18 BUMP!

Tänkte sparka liv i det här gamla liket o se om det är någon som är intresserad av att ta vid där jag lämnade den för ett år sedan.

//Le Saboteur I pitty the fool...
  | | Logga in för att svara.
Wolfgir
Användare
Knegare
Inlägg: 74
graphgraph
Öde: 10  
Sv:Inspirationsstafetten - 2008-09-08 08:51 Jag tycker om idén men inte riktigt att det är så styrt.
Kanske för att personer har olika saker, en del tankar som redan är igång satta men som helt enkelt inte för plats här.

Så istället för konkreta namn och så kanske man skulle göra det lite mer generellt:

En plats i Sandukar.
En regeringsbyggnad.
En förmökad person. T
ypisk kontakt person.
Händelse.
Historisk berättelse.
etc.

Kanske kan underlätta vad vet jag?
Skall fila på ett inslag lovar jag! //Howl
  | | Logga in för att svara.
Le Saboteur
Användare
Frilansare
Inlägg: 103
graphgraph
Öde: 10  
Sv:Inspirationsstafetten - 2008-09-08 10:28 Bra idé.

Att det vart så specificerat var ett resultat av att det i princip bara var jag som skrev i tråden.

Jag förändrar gärna om det får fler att skriva!

Vi gör en officiell omstart från och med nu. I slutet av tråden anger man en mycket övergripande /generell rubrik till den som kommer efter, i stil med det Wolfgir föreslog. Hoppas den mer öppna hållningen får fler att skriva.

//Le Saboteur I pitty the fool...
  | | Logga in för att svara.
Karchrim
Användare
Knegare
Inlägg: 53
graphgraph
Öde: 1  
Sv:Inspirationsstafetten - 2009-10-21 05:08 --Bernard Pewter, förmörkad, Del 2 - Att jaga --

Mr. Pewter satt i regnet i mörkret på den intetsägande parkbänken. I närheten av fontänen centralt i Gertzheldspark. Det var en stund efter midnatt och studierna var slut för i år. Det hela var så väl planerat. Snart skulle någon gå förbi. Genom parken var närmsta vägen från festen hos överklass horan Deidra där avslutningsfesten var. Många av hans klass kamrater skulle bo på universitetet en extra dag innan dom for hem till sina respektive. När som helst kommer en av hans överförfriskade klass kompisar att komma ranglades efter parkvägen för att ta sig tillbaka till sitt rum på universitetet. Han hade kloroformen i fickan på rocken tillsammans med den redan en gång indränkta trasan. I den andra fickan hade han nyckeln till obduktions hallarna på universitet där allting redan var preparerat för det som skall göras.

Han hoppades det var Gotfried som skulle vara den som dök upp. Gotfried von Stamling af Mengle. Den ända som framstod som flitigare än Bernard den som vann allt och lämnade honom ständig två. Två ynka poäng skilde dom två på nationella provet. Bernards muntliga framträdande i hans teorier om cancerogena cell ämnen fick god kritik av lärarkåren. Gotfrieds muntliga anförande fick stående ovationer från publiken och en publicering i "Modern vetenskap" som Bernard fick skriva in till tidningen. Ofta tänkte han på hur mycket bättre det varit om ändå Bernard varit den smartaste och mer populära och om Gotfried försvann vem skulle slå honom då.

Bernard satt i sina tankar då han plötsligt hörde fot steg som närmade sig och såg konturer av två personer som närmade sig. Det var hans klass kompisar Adolf och Gotfried båda i sina fräsigaste fest kläder utan överrockar under ett paraply. Bernard reser sig upp med paraplyet över huvudet och möter sina klass kompisar. Han kan tydligt se att det är Adolf som är den fullare av dom två och hänger på Gotfrieds bredare axlar. Om det ändå varit tvärt om. Men han undrade om det kunde gå så lätt som han nu föreställde sig.

-"Hur var det här då", halvskriker han för att överösta regnet mot de båda paraplyerna.
-"Han är bara lite överförfriskad", svarar Gotfried samvetsgrant. Bernard kliver in under Adolf och hjälper till att lyfta den stupfulla vännen. Gotfried tackar för lättnaden av bördan med en suck och ett leende.
-"Tror du att du kan ta honom tillbaka till vårat rum?", frågar han platoniskt. Bernards hjärta studsar till en extra gång. Så lätt tänker han för sig själv.
-"Jag lämnade en tjej som hade ögonen öppna för mig vid festen och tänkte att jag skulle återvända så fort som möjligt. Du förstår väll vad jag menar?", han släpper Adolf innan Bernard hinner svara. Och medan han går därifrån hasplar han ur sig.
-"Nyckeln ligger i inner fickan på kavajen."

Bernard ranglar vidare med Adolf hängande över sig inte mot bostads husen utan mot obduktionssalarna och inser att lyckan är gjord. Hjärtat pumpar fortare när han tar upp sin klorofyll handduk och pressar den över ansiktet på den halvt medvetslösa studenten och känner hur han snart faller tung över hans axlar. Han lägger försiktigt ner honom på den kala obduktionsbänken då han nått fram till den och börjar metodiskt frigöra Adolf från hans kläder. Han börjar med att avlägsna smycken. Ett tunt silver halsband, en klass ring och ett par manschettknappar sedan fortsätter han med skorna och bältet. Han klipper av dom våta kläderna med en sårsax och viker metodiskt ihop dom och lägger dom i en papperskasse. Han spänner fast Adolf i säkerhets spännena så hårt det går nu är Bernard säker på att Adolf inte kommer att slänga sig omkring om han skulle vakna under operationen.

Bernard sätter sig på en stål pall i hörnet obduktionssalen och försöker lugna ner sitt rusande sinne. Hans tankar tar honom till nya dimensioner hans exalstas är för stark för hård. Han vet vad han ska göra och inget kan hindra honom från att göra det. Det har varit hans dröm hans längtan hans mening. Han tänkte inte låta något gå till spillo han har tänkt igenom det här snittet tusentals gånger. Kan har tänkt på varenda såg tag när bröstkorgen ska öppnas hur klämmorna håller bålen öppen för god insyn och sugen håller bort allt blod. Och där skulle han se det hjärtat som pumpade lungorna som tog in luft magen som förbrände mat sände det genom tolvfingertarmen, tjocktarmen och tunntarmen. Sedan skulle han beskåda det och älska det.

När han var klar med det momentet skulle han blotta Adolfs hjärna för att också se den och allt som rörde sig i Adolf huvud. Sedan skulle han väcka honom och lugna honom och berätta att han skulle visa honom för världen och Adolf skulle bli så glad att han fick vara en del av Bernards utställning och hela världen skulle dyrka Bernard för hans framgångar. Och allting skulle kännas meningslöst då Bernard redan funnit sin passion och älskling. Och ingen fler gång skulle ge honom den tillfredsställelse som den här första gången. Bernard gick fram till Adolf med resoluta steg tog fatt i skalpellen lade den centrerat mot det övre bröst benet och började med sin älskog.

-Från Författaren:Fan vad twisted jag kan vara tidigt på morgonen. Ber om ursäkt om jag äcklade någon eller gjorde någon upprörd. Vet att den här tråden varit död länge men det var bara för att jag inte fanns med i bilden hoppas den kommer igång igen då med en historia om:

--En Händelse i Ruinstäderna Fallna Staden-- "Du kan inte ens försöka vara nära att misslyckas!", frustrerad spelledare 091026.
  | | Logga in för att svara.
<< Första < Föregående 1 2 Nästa > Sista >>