Sjunde Inseglet
Användare
Frilansare
| Inlägg: 108 |   |
Öde: 19
|
Novell (future noir): Levingtons arkad - 2007-09-09 20:56
Novellen är skriven för företagsagenten Jack Crosswell till berättelsen Den sista utvägen som utspelar sig i future noir-miljö.
LEVINGTONS ARKAD
Kvällning i Levingtons arkad, den svarta marknaden och nöjesmetropolen – sinnesbilden för det New York som växt fram i Sprawls skugga sedan New Englands frigörelse, den forna stormaktens kollaps.
Neonskyltar lyser upp den regnmörka asfalten tillsammans med reklamskärmar i otaliga skyltfönster. Vid ingången till en klubb spyr en medelålders affärsmän upp lunchen medan flickan han köpt för kvällen äcklat ser på. Här flänger kostymerna – sinnesbilden för företagstjänstemännen – mellan olika klubbar och restauranger och spenderar bort övertidspengarna på billiga nöjen. Gangstrar med mörka blickar och slimmade kläder ser över den verksamhet som pågår bakom affärernas och restaurangernas fasader. Patrullpoliser patrullerar med automatvapen i händerna och sina paranoida blickar flackandes över alla ´potentiella brottslingar´ - bristande utbildning och kassa löner gör de flesta av dem till korrumperade översittare som går gangstrarnas ärenden medan lagen fungerar som ett medel för sociteten att trycka ner befolkningen djupare i skiten. Horor lockar, fyllon tigger, brats spenderar, turister blir blåsta, fixare fixar, pundare vandrar planlöst omkring med tomma blickar, deras langare säljer med giriga leenden – alla trängs de på Levingtons arkad. Till och med en och annan celebritet från filmen och sportens värld kommer ibland hit med sina livvaktseskorter för att njuta av arkadens förbjudna frukter. Jag avskyr stället som pesten men kan inte motstå den dragning som de flesta New York-bor känner till den dekadenta kommersen.
Jag och min partner, Al Jones, står lutade mot skänkdisken till ett litet falafelhak som man lyckats tränga in i det en och en halv meter breda utrymmet mellan två affärer. Ägaren, en kortväxt medelålders arab, skäller på arabiska på en ung mörk kille i disken som bara står och nickar likgiltigt samtidigt som han försöka servera en stressad kostym med koksögon och svettigt ansikte.
Jones dricker sitt kaffe och grinar illa för varje klunk. Den runda bastanta kroppshyddan ser ut att vara i sämre skick än på länge men hans hökögon fokuserar ut mot folkmassan som hela tiden rör sig förbi oss och ser ut att lägga varje ansikte, varje detalj, på minnet.
Jag själv osäkrar diskret SIG-Sauern i sidohölstret dolt under skinnjackan. En grupp av ”studenter”, ett av områdets farligaste gäng, står vid väggen på andra sidan arkaden iklädda skoluniformer och blickarna svepandes över folkmassan. De ser välklädda ut, som en grupp katolska ungdomar hämtade ur nån feel-good-film från seklets början, men hela gängkonceptet är en ironisk tvist, en motreaktion mot ungdomsrevoltens nitar och läder, de är inte mindre våldsbenägna än vilket gatugäng som helst.
Mitt och Jones uppdrag är av den riskabla typen. ”Big Sen” vill att vi ska föra bort en man ifrån arkaden vid den här tiden på dygnet. Det är stor chans att något kommer att gå fel. Levingtons arkad är för mycket människor, för mycket rörelse och för mycket av allting för att saker ska kunna gå problemfritt. Studenterna verkar vara här för bråk och lägger de sig i kommer patrullpoliserna att lägga sig i och när polisen lägger sig i på såna här platser dör alltid människor – oskyldiga människor.
Jones nickar plötsligt mot dörrarna in till en euroinspirerad modebutik, ett franskt nonsensnamn lyser i neonfärger ovanför ingången och skyltdockar tittar livlöst ut över arkaden. Ut genom butiken stiger målet för uppdraget, en filmsnygg kille i kakifärgad kostym och vänsterarmen kring en blond skönhet med en fem-sex år gammal flicka i famnen. Han ser nöjd ut trots flera överfyllda klädkassar i högerhanden och börjar röra sig åt vårt håll medan flickvännen ler kärleksfullt åt honom.
Både jag och Jones märker hur studenternas blickar fokuserar på vårt mål; de ser den dyra kostymen och lyser upp med giriga belåtna leenden. Samtidigt börjar jag och Jones röra oss in i folkmassan. Jag är för upptagen av målet för att märka patrullpoliserna och går rakt in i en utav dem, en bjässe med ett elakt ärr över ansiktet. Hans partner ställer sig omedelbart framför mig medan Jones fortsätter framåt – medveten om att jag klarar av situationen själv.
Det syns på de två poliserna att de är ute efter bråk, att de bara väntat på bråk och att det skulle ta lång tid att tala dem till rätta. Bjässen utropar, ”Se dig för ditt jävla fyllo”, och höjer kolven på sin k-pist. Jag väntar inte utan rör mig åt sidled undan hans slag, sparkar rakt mot hans knäskål och vänder mig om nitto grader för att slå hans partner över hakan med att handflatsslag. Jag slår min armbåge in i bjässens smärtfyllda ansikte, han har fallit ner på knä över sitt brutna ben, och fortsätter utan att titta på de två medvetslösa polisernas kroppar.
Jones går fram bakom målet och sliter bort honom från kvinnan och barnet. Han försöker göra motstånd men sänks av en av Jones kraftiga knytnävar. När jag kommer fram har Jones redan lyft upp mannen på ryggen och ignorerar lugnt flickvännens skrämda skrik.
Några studenter armbågar sig flinande fram genom folkmassan. Stiletterna i deras händer blänker i neonljuset och de verkar tro att vi bara underlättat rånet för dem. Innan jag hinner få dem att tänka om med pistolen sprids ljudet av automateld genom arkaden och gängmedlemmarnas skoluniformer trasas sönder medan de förvånat kastas omkull på marken. Både Jones och jag hukar oss medan folkmassan i arkaden skriker i panik och flyr åt alla håll.
Två poliser en bit bort i arkaden höjer sina k-pistar för ytterligare en salva och medveten om att de mycket väl kan råka träffa mig, Jones eller målet höjer jag SIG-Sauern och väntar på fritt skottfält.
Vi trycker av ungefär samtidigt och poliserna faller ihop mot väggen bakom dem några hundradels sekunder efter att de avlossat sina sista salva. Jones reser sig upp med målet över axeln och nickar bort mot en gränd ut ur arkaden. Jag vänder blicken åt sidan och ser in i flickvännens uppspärrade blå ögon. Hennes vackra ansikte är nedblodat, i hennes famn ligger den slappa blodiga kroppen efter barnet, i hennes chockade pupiller reflekteras neonljuset från Levingtons arkad. Jag och Jones drar bortåt – jag tänker på min 8-åriga dotter Fay och Levingtons arkad - sinnesbilden för det New York som växt fram i Sprawls skugga...
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2007-09-09 21:00
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2007-09-09 21:01
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2007-09-09 21:02
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2007-09-10 01:41
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2007-09-14 18:48
”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner.”
(Uppenbarelseboken 8:16) |
