Sjunde Inseglet
Användare
Frilansare
| Inlägg: 108 |   |
Öde: 19
|
Novell (future noir): Sjunken stad - 2007-09-14 18:42
Novellen är skriven för företagsagenten Al Jones (figurerar även i novellen Levingtons arkad) till framtidsäventyret Den sista utvägen.
SJUNKEN STAD
19 september 2052
Den sjunkna staden; Manhattans översvämmade slum - området som Gud glömde. Gatan är översvämmad av brunt kallt vatten, här och var flyter sopor omkring, ett rostigt bilvrak kämpar lönlöst emot förfallet i en mörk gränd, de förfallna bostadhusen ser ut att kunna falla ihop i vilken stund som helst. I den sjunkna staden lever botten av New Yorks bottenskrap, bara de mest hopplösa eller depraverade individerna har valt eller tvingats till att bosätta sig här. Det är ett farligt område, desperation gör människor riskbenägna och min regnrock är mer värdefull än mitt liv för den sjunkna stadens invånare.
Knogen, Abe Vanek, gangstern Jim Riveras främste skallkrossare, rör sig fram genom vattnet framför mig med höga plaskanden. Han är huvudet högre än mig med ett yttre som för tankarna till en belgian blue-tjur och en stridslysten blick som då och då fästs vid blyröret i hans ena enorma näve. Jag är här för att hitta en mördare och Knogen, han är min vägvisare.
Vi märker siluetterna av magra gestalter i gränderna och byggnaderna omkring oss och känner hålögda blickar följa oss längs gatorna. Den sjunkna stadens invånare har märkt oss men än så länge är Knogens närvaro tillräcklig för att hålla dem borta.
Mannen jag jagar har gäckat mig och min kollega, Hackett, i månader nu. Han lämnade tydliga spår vid brottsplatsen för det första mordet. Ett kladdigt i meddelande i offrets blod utsmetat på den chockrosa väggen i tjejens lilla lägenhet, ”Hennes ögon bär på mitt hjärta.” Den lemlästade kroppen och mördarens meddelande kändes minst sagt felplacerade i lägenheten som var fylld av små krukväxter och neonfärgade kitchprylar från 2030-talets elektroniska jazzpopsvåg. Hackett skakade bara på huvudet åt det hela, menade att mördaren troligtvis bara var, ´ännu en psykopat som sett på för mycket filmer´, men jag var noggrann och skickade de utkarvade ögonen till teknikerna. Det visade sig att hennes ögon var designade i Chiba, ett par kvalitetshantverk som hade både inspelningsfunktion och zoom. Det kom inte som en överraskning att vår gärningsman fanns lagrad, ett sista foto innan han skar ut ögonen ur det vackra dockansiktet.
Jag letade efter en smärt blond kille i tjugofemårsåldern. Ansiktet hade varit dolt av en förvriden kaninmask men teknikerna hade kunnat kolla upp inzoomningar på hans hals och utifrån ålderslinjer få fram en ungefärlig gissning på hans ålder.
Ledtrådarna hade återkommit för varje nytt mord, varje gång en ny detalj som gav oss ytterligare en fingervisning om mördarens identitet. Tio stycken unga kvinnor hade han bragt om livet, men under det tionde mordet hann jag och Hackett avbryta honom innan akten var avslutat. Hackett hamnade på sjukhus med skottskador i buken, tjejen avled av blodförlusten innan ambulansen anlänt och mina magsår fick mig att falla ihop på gatan utanför när jag försökte jaga efter den betydligt snabbare och yngre mördaren. Men han hade gett oss den slutgiltiga ledtråden. En kniv av ben, människoben med intrikata ingraverade mönster, naturligt färgat av blod. En sån kniv går bara få tag i på en plats här i New York och det är bara ett typ av gäng som bär på dem – muties. Allt pekade mot den sjunkna staden.
Rosslande skrik några hundra meter bort får Knogen att näst intill vädra i luften innan han styr stegen över gatan mot en mörk gränd. ”Vi närmar oss, inspektör”, grymtar han fram. En förvuxen råtta kommer i hans väg och han slår undan den med järnröret in i väggen följt av ett obehagligt knäckande ljud och smärtfyllda pip.
Ur en container sticker något inplastat upp vars konturer påminner om en människokropp, men jag vill inte titta närmare och luktsinnet är redan för utslaget av avloppsvattnet och soporna vi vadat igenom den senaste timmen för att jag ska kunna avgöra om det luktar lik eller inte.
Ju närmare vi kommer mitt mål desto starkare blir känslan av att jag närmar mig mördaren. Knogen vädrar med jämna mellanrum runt omkring sig och griper hårdare om järnröret – det märks att han avskyr området lika mycket som jag men det märks att han också njuter av jakten på mördaren. Jag scannar omgivningen på rörelser efter personer och griper efter revolvern i axelhölstret – jag vill inte bli överraskad, den här gången ska mördaren inte få undkomma mig...
Vi går över vad som en gång kan ha varit en arkad, förbi en pub med inslagna fönster där ett ett mögligt älghuvud flyter - pubens stolthet som nu glömts bort och långsamt löses upp i den sjunkna stadens vatten.
De rosslande skriken ekar än en gång på avstånd. Det låter som om flera personer vrålar upp mot himmeln med tungorna långt bak i sina strupar. Skriken berör mig inte, snarare muntrar upp i det annars så livlösa förfallet, av någon anledning får de mig att tänka på de kristna julkörerna Gramercy Park som ihärdigt förstör söndagsmornarna under hela december.
Vi går genom en gränd med vassa rostiga metalldelar längs sidorna när ett tiotal ungdomar med förvridna ansikten och ärrade kroppar insvepta i smutsiga klädtrasor dyker upp framför oss. De är beväpnade med det de kunnat hitta bland husruinerna; krokar, kedjor, yxor och klubbor, och en del av dem bär samma typ av benkniv som mördaren bar under morden. De börjar skrika rosslande som tidigare, väcker blodlusten hos varandra, känner styrkan i att vara flera men håller sig utom räckhåll för Knogens järnrör.
Själv håller jag mig bakom min vägvisare, letar efter spår efter mördaren. Jag känner att han är i närheten, han tittar på någonstans ifrån, låter sina störda vänner ta hand om oss medan han håller sig på säkert avstånd.
En rörelse bakom plankorna i ett gråflagnat höghus fönster får mig att stanna till tillräckligt länge för att känna att det är han, mördaren. Knogen håller fortfarande gängmedlemmarna på avstånd, men det märks att de snart kommer att glömma förnuftet och kasta sig framåt. Den första av dem kommer att dö, det är jag säker på, men efter det kommer de att kunna omringa honom.
Ett skott ekar plötsligt bland ödehusen och varmt blod skvätter mot mitt ansikte; Knogen vacklar till och tar för sitt vänstra öga och mutiegängets medlemmar kastar sig upphetsade framåt likt hyenor över ett sårat lejon. Jag märker hur mördaren rör sig bort från fönstret, kanske tror han att han träffade mig? Jag har min chans nu, en chans att få tag i honom.
Med ett vrål kastar sig Knogen fram mot närmaste gängmedlem, svingar röret med båda händerna och vrålar vansinnigt när huvudet krossas och bitarna sprids över gränden. Gängmedlemmarna kastar sig tjutande över honom och jag tar tillfället i akt och springer förbi dem ut ur gränden, och står ensam på den mörka gatan utanför byggnaden där mördaren befinner sig.
Plötsligt stannar jag till, nära på att vända om, Knogen slåss ensam mot många muties, inte ens han borde överleva mot sådana odds. Tanken på att hjälpa honom får mig att stå där i några sekunder innan jag inser att Knogen, gänget, allt det där är meningslöst ifall jag inte får tag på mördaren. Jag inser hur skrattretande tanken på att rädda en torped, ett drägg, är i jämförelse med att ta fast en brutal mördare, ett äckel som torterat och dödat åtskilliga unga fina flickor. Jag skrattar nästan när jag öppnar jag husets fuktskadade dörr och stiger in i den mörka hallen innanför.
Med min ficklampa och .357:an i händerna smyger jag mig genom husets förfallna korridorer, upp för trappor och förbi övergivna lägenheter. Vatten droppar från taken, grönsvarta mögelfläckar täcker väggarna likt surrealistiska tapetmönster och golven kryllar av skräp och kackerlackor. Jag vet vilken våning och lägenhet mördaren gömde sig i. Jag vet att brandtrappan ner mot gränden utanför hade rasat ihop. Den enda vägen ut ur byggnaden går förbi mig och den här gången kommer han inte att komma undan.
När jag kommer fram till lägenhetens halvöppna dörr stannar jag för att lyssna. Vatten som droppar, en råttas pip och smärtfyllda vrål och stönanden från striden utanför. Jag kan höra hans tunga andetag inne i lägenheten. Kan sätta fan på att han står och trycker sig mot en vägg, livrädd, medveten om att jag är här och att inget, ingenting, kommer att rädda honom den här gången.
Med revolverpipan knuffar jag upp dörren och stiger in på lägenhetsgolvet, täckt av gamla tidningar och bråte. Han står i ett mörkt hörn ihoptryckt mot väggen med pistolen krampaktigt i sin hand. Väntar omedveten om att jag redan har sett honom, att jag visste att han stod där redan innan jag gick in genom dörren.
Jag tar några steg framåt för att ge honom känslan av triumf, en möjlighet för mig att njuta av ögonblicket, sedan precis när han darrande börjat höja sin pistol, vänder jag mig snabbt om och trycker av; mynningsflamman lyser kort upp rummet, hans vackra överklass ansikte stelnat i skräck, och sedan ekar smällen öronbedövande och blod skvätter upp mot väggen bakom honom. Han står kvar en stund, med uppspärrade ögon, blod börjar fläcka ner hans designerkostym, han vågar inte känna efter, titta ner efter såret. Sedan faller han ihop, börjar krampaktigt och i smärtfyllda stönaden försöka skrika medan han trycker händerna mot sin förstörda mage, vrider sig där på golvet som det kryp han är. Jag bemödar mig inte med att skjuta en till gång, jag vet att han inte kommer att överleva skadan, ingen ambulans skulle bege sig ut hit, det enda som väntar honom är en alldeles för lång stund av smärta bortom hans förstånd innan döden befriar honom från smärtan - och New York från ytterligare en mordisk överklasspsykopat.
Jag lämnar byggnaden och rör mig bortåt längs gatan. Striden har tystnat så jag antar att det inte är någon idé att lägga sig i – antingen har Knogen segrat eller så är han död! Till slut når jag bilen, kör bortåt in mot stan, med en känsla av befrielse inuti. Den varar så pass länge att jag hinner le mot mig själv i backspegeln, känslan stillnar först när jag passerar gränsen för den sjunkna staden – lämnar området som Gud glömde.
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2007-09-14 18:43
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2007-09-14 18:45
Inlägg ändrat av Sjunde Inseglet, den 2007-09-20 17:08
”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner.”
(Uppenbarelseboken 8:16) |
