Chryckis
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 296 |   |
Öde: 26
|
Flykt. - 2007-11-29 15:45
En lite kort berättelse inspirerad av artikeln om Vattengraven i Fenix (2711-07).
Kom gärna med konstruktiv kritik.
............................................................
...............................................
Flykt.
Jag stänger av vattenkranen. Ångan stiger från det badvattnet och bildar små droppar på det gul blekta kaklet. När jag tar av mig morgonrocken så får jag syn på min spegelbild i den spräckta badrumsspegeln. Mörka insjunkna ögon. Mager och utmärglad, med revben som på ett skelett. Blåsvarta ådror löper upp längs armarna från armvecken och bildar ett fint mönster som av spindelväv över bröstet. Det fascinerar mig. Jag följer mönstret med ett finger. Det är som en karta men jag kan inte bestämma mig över vad. Mig själv kanske. En karta över alla de händelser som lett fram till att jag står här just nu. Milla hatar det. Själv tycker jag det är vackert. Kanske borde jag ta med det i min nästa tavla.
Jag slås plötsligt hur mager jag har blivit. Milla har rätt jag borde äta mer och ta hand om mig själv bättre. Fast hon vet ju hur jag blir när jag arbetar med Tavlan. Hur jag glömmer bort mig. Hur jag drömmer bort omvärlden när jag målar på Tavlan.
Jag huttrar till. Det är för svalt för att stå naken så här. Jag tar ett steg över till brickan. Med ett finger går jag igenom sakerna på brickan. Försäkrar mig om att jag inte har glömt något. Vill inte behöva kliva upp ur vattnet för att hämta något när jag väl klivit ner i badkaret. Allt finns där. Jag kliver över kanten och ner i det varma vattnet. Hettan bränner nästan smärtsamt skinnet på mina fötter och jag tvekar för en sekund av rädsla för hur det kommer att kännas på resten av min kropp. Men ett ögonblick senare så har jag vant mig och jag sänker mig ner med en djup suck. Hettan tränger långsamt in och värmer upp kylan i mina ben. Vattnets mjuka, nästan sensuella smekningar löser spänningar som inte jag ens märkt. Jag sluter ögonen och slappnar av. Tränger ute alla tankar. Försöker bli ett med nuet.
Jag kommer ihåg för länge sen när det här var allt som behövdes. Men inte längre.
Jag öppnar ögonen igen. Lyfter över brickan från stolen. Mina händer darrar så att skeden klirrar mot glaset. Dom darrar alltid numera. Dom brukade inte darra men numera så slutar dom bara darra när jag målar.
Jag balanserar försiktigt ändarna på brickan på kanterna av badkaret. Tar upp skeden ur glaset och lägger den över öppningen. Den vackra silver skeden med sitt korta skaft och breda blad ser malplacerad upp liggandes på toppen av det simpla dricksglaset. De öppna skårorna i skeden bildar ett spiral format mönster som slutar i ett G i mitten. Det är hypnotiskt men ändå välbekant på något sätt. Skeden var en gåva från…
Konstigt jag kommer inte ihåg vem den var en gåva ifrån. Jag tror i alla fall att den var en gåva.
Jag placerar en snövit sockerbit på skeden. Det är den finaste sortens socker som finns att köpa. Ättesocker. Finkornigt och smälter med lätthet. Inte alls som det hårda gråa sten liknade sockret vanligt folk stoppar i kaffet. Korken far upp ur buteljen med ett plopp. Sjuttio volymprocent står det på etiketten men alkoholen är inte det viktigaste. Den är bara där för att lösa upp örterna. Jag häller den giftgröna vätskan långsamt över sockerbiten och ser hur den sipprar ner i glaset genom skårorna. Mina händer darrar ännu mer så jag spiller men nu darrar dom av förväntan. När glaset är fullt så sätter jag tillbaka korken i buteljen och tar istället upp en liten brun fyrkantig flaska. Bokstäverna i relief av brunt glas stavar ordet Laudanum. Jag fyller pipetten. En honungsfärgad droppe av söt morfin bildas långsamt på spetsen. För ett ögonblick förs jag tillbaka till min barndom. Jag ser mig själv springa omkring på en blomsteräng som ljuder av surrandet från honungs bin.
En. Två. Tre. Fyra. Fem droppar faller ner på sockerbiten. Den byter genast färg från snövitt till honungs brunt.
Den skarpa lukten av svavel sticker mig i näsan när jag tänder en tändsticka. Den spritindränkta sockerbiten flammar upp med en klar gul låga. Det brunfärgade sockret bublar och fräser när det smälter av eldstungan och långsamt droppat ner i den giftgröna vätskan i glaset. När sockret är nästan helt smält så doppar jag snabbt ner skeden i glaset och rör runt. Omedelbart så ändras färgen i glaset från grönt till vitt. Jag dricker snabbt den ljumna vätskan och känner hur den söta lakrits smaken fyller min mun. Alkoholen bränner som en eld i magen och värmen från morfinet sakta sprider sig ut i kroppen.
Jag sluter ögonen igen. Rensar huvudet från tankar och den här gången lyckas jag. Slappnar av för första gången sen jag blev klar med Tavlan. Jag vet att jag kommer börja på en ny inom ett par dagar och att jag då kommer gå tillbaka till det Svarta för inspiration. Men allt det där är i framtiden och just nu så finns bara nuet för mig. Jag tar ett djupt andetag och glider ner under vatten ytan. Vattnet omsluter mig och stänger ute alla ljud och intryck. Jag flyter i värmen som ett foster, Ett ofött, ofördärvat foster utan dåtid eller framtid som för evigt flyter i ett oändligt nu. Ett nu långt som ett andetag. Det känns längre än ett andetag. Det känns som jag andas.
Inlägg ändrat av Chryckis, den 2007-11-29 15:46
"Off the record, on the QT and very hush hush."
Hjalle skrev:...tack goda Stat...
Josef K skrev:
Sandukar är inte en plats, det är ett drama. |
