Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 |   |
Öde: 38
|
Novell: Låt maten tysta mun. - 2007-12-20 16:19
Jag sitter tillbakalutad i den kraftiga stolen med armstöd och tänder en cigarett. Bandet i sina vita frackar spelar en för årstiden populär låt. Sångaren med de perfekta tänderna står framåtlutad med smör i håret och försöker få ögonkontakt med första bästa småflicka, samtidigt som hans ena hand håller i mikrofonen och den andra knäpper fingrarna i takt med basspelarens toner.
Serveringspersonalen plockar snabbt undan min tallrik. Som alltid var måltiden något extraordinärt och ikväll överträffade kocken verkligen sig själv. När jag andas ut flyter cigarettröken ut i den mörka atmosfären som är min restaurang. Jag tittar snabbt på klockan. 23.02. Snart dags att be Kaminja hämta bilen inför hemfärden till mitt hus. Jag fortsätter suga på cigaretten och studerar mina bordskamrater.
Kaminja sitter till höger om mig. Han ber artigt servitrisen om ett glas whiskey, ler ett vinnande leende och blinkar åt henne. Alltid så charmant, denne Kaminja. Flickorna här på klubben tycker om honom och jag vet att han haft med sig i stort sett alla hem, minst en gång. Inte en karl som väljer en flicka och sedan håller sig till henne. Det gör honom opålitlig i en mening, men egentligen vet jag var jag har honom. Han vill uppåt, men så länge jag kan hjälpa honom med det är han inte ett hot mot mig. Kaminja, i sina skräddarsydda kostymer och snygga hattar. Men jag vet vad han går för. Blåste tummen av en hallick vid namn Bosko med en revolver för att få honom att prata. Dessutom torterade han Vasilijs killar nere i källaren i den där nerbrända kyrkan. Till och med Titus valde att ställa sig utanför rummet när han gjorde det.
Bredvid Kaminja sitter Armand. Hans riktiga namn är Jozuf Illezcu; en efterlyst mördare. Jag vet att han inte gjort det, men när han dök upp med opererat ansikte och behövde någonstans att sova kunde jag inte förvägra honom arbete. Det var precis när jag börjat jobba åt Rulov-organisationen, så jag behövde folk som jag kunde lita på. Förbannat duktig boxare när han var yngre. Han fick gå en enda match som proffs, sen fick han den där anklagelsen på halsen och eftersom han var celenk var det ju inte mycket att orda om. Det var Vladimir som satte dit honom. Vlad påstår att det är en lögn och att han bara försökte hjälpa Jozuf. Alla tror honom, men jag har haft tillräckligt med Vladimir att göra för att veta att det säkert är en lögn. Hur som helst så förlorade Jozuf den matchen. Han har lämnat det livet bakom sig nu. Numera har han lagt på sig några kilon och har inte tränat på kanske ett år. Känns tråkigt att han skulle bli av med sin enda chans att faktiskt bli något, men det är ju inte mycket att göra åt. Hans tjocka lockiga hår är för kvällen nyklippt och hans svarta skägg är vältrimmat. Vladimir brukar ta med honom till en skräddare och en barberare ungefär tre gånger om året för att försöka få lite stil på honom.
På min vänstra sida sitter Maria. Hon har knappt ätit något. Hon brukar inte göra det. Hennes silkeslena händer skär försiktigt upp maten i små bitar och sen stoppar hon kanske en fjärdedel i munnen och resten låter hon ligga. Hon och Vlad var en gång ett par, men han gifte sig i hemlighet med en annan kvinna. Han fick oss alla att lova att inget säga till Maria, men hon är ganska listig den kvinnan. Jag misstänker att Titus kan ha haft något med avslöjandet att göra. Han har inte mycket till övers för Vladimir. Jag är inte säker på vad exakt det hela handlade om, men det måste ha varit något särskilt illa, till och med för att vara Vladimir eftersom Titus klådde honom rejält. Slog honom blodig i sitt eget badkar och knäckte tre tänder på honom. Jag kan i alla fall säga att jag inte skulle vilja göra mig ovän med Maria. Hon vet hur man hämnas. Ikväll är hon vackrare än någonsin och jag har svårt att slita blicken från henne. Vigselringen bränner på mitt finger och gör mig påmind om allt det där jag ville ha som ung, men aldrig fick.
En framgångsrik karriär. Goda vänner. En fru som älskar mig. En lycklig familj.
Maria slänger en blick mot mig och ler kort. Jag ler tillbaka och drar ett djupt bloss på cigaretten. Ja, förbanne den där ringen.
Bredvid Maria sitter Titus. Han äter desto mer, men egentligen utan glädje. Titus var en gång den mest hederliga polisen i Sandukar. Han jobbade på mordroteln och hade hand om "visslaren". Han var tydligen ganska nära att lösa det, men så skickades han och hans partner över till "organiserad brottslighet" istället. Han vill inte prata om vad som hände, men jag har förstått att det inte riktigt gick till som det skulle. Det minns jag själv från min tid som polis. Har man några förhoppningar, några drömmar eller ambitioner att uträtta något gott, så krossas de snabbt av kollegor med tjocka kuvert som de tar med sig hem till sina fruar och av chefer som skyller ifrån sig neråt så fort något går snett. Eller varenda gång man åker till en brottsplats för att försöka hjälpa någon och blir spottad på eller beskjuten. Man förändrar inte Sandukar. Sandukar förändrar dig och Titus fick erfara det på ett hårt sätt. Den brede mannen var en hjälte vid fronten och när han kom tillbaka gifte han sig med flickan från huset bredvid, precis som han blivit tillsagd av sin styvfar, doktor Boros. Jag gissar på att han gör det för henne. Och sin mor. Han vägrar att berätta vart han skickat sin familj, men jag vet att Armand hjälpte honom. Han skickar pengar till dem varje vecka. Stackars Titus. Han kommer nog aldrig att få se dem igen. Och hans fru som var gravid och allt. Titus är inget hot. Han är inte intresserad av makt. Han kommer in med ett tomt, nästan sorgset ansiktsuttryck och gör det jag ber honom att göra. Däremellan ser jag honom aldrig. Han är nog mycket ensam.
Titus sitter bredvid Vesslan, en mycket liten figur med stor näsa och råttlika drag. Första gången jag träffade honom tog jag honom för ett barn, men jag vet att han är äldre än vad han ser ut för. Vesslan skickades hit av Gannas som hjälp efter den gången då Vasilijs folk sköt sönder stället. Jag vet fortfarande inte vad han heter på riktigt. Han kommer och går som han vill. Jag har skickat folk att skugga honom, men de tappar alltid bort honom. Han är en tillgång när det gäller att ta reda på saker och ting, men det är omöjligt att säga var hans lojaliteter ligger. Det gör att han är ett hot. Det vet han om, så han är nog försiktig.
Vladimir sitter mitt emot mig på andra sidan bordet. Han har som vanligt betett sig som om han är värd för middagen, trots att det är min restaurang vi befinner oss på. Han för sig sofistikerat och hans smakfulla skämt får oss alla att dra på smilgroparna. Han är noggrann med etiketten och bordsskicket, men vet också mycket väl att det är oartigt att påpeka sina medmänniskor deras brister. En, på alla sätt och vis, älskvärd man, med ett till synes oändligt brett spektra av färdigheter och kunskaper.
Därtill också det största svinet i mannaminne och om jag bara kunde hitta en anledning bra nog så skulle jag be Titus och Kaminja att skära halsen av honom som den gris han är och lämna honom att dö i sitt eget blod.
Jag fimpar cigaretten och ler mot mina kamrater runt bordet och tar därefter till orda:
”God jul, mina vänner! Nu åker vi hem till mig och öppnar paket!”
Inlägg ändrat av Bentoni, den 2007-12-20 16:20
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
