Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 |   |
Öde: 38
|
Novell: Tre kulor - 2008-01-25 22:45
Jag kikar snabbt runt hörnet. Jag ser honom stå där och stampa fötter för att hålla värmen. Han röker. Stor är han också.
Jag blundar kort, drar ett långsamt andetag, och får mina händer att sluta skaka. Därefter drar jag upp min bajonett. Den är lite rostig.
Tänk om Kapten Heicher hade sett den nu. "Tro för fan inte att du får döda några Fiender med en rostig bajonett, soldat! Allt ska vara FLÄCKFRITT!!"
Han hade dålig andedräkt. Dessutom var han en självisk djävel som bara var intresserad av medaljer. Alla han kunde få tag på.
Jag och Luper sköt honom i ryggen under offensiven mot Gulimrad. Han fick en medalj till postumt för det.
Jag monterar bajonetten på geväret. Jag har tre kulor kvar, men jag vill inte använda de sista jag har. Dessutom vet jag inte om han har kamrater med sig.
Han står med ryggen vänd mot mig nu och tänder sin slocknade cigarett igen. Hans långa rock är delvis täckt med snö. Hans gevär hänger i remmen runt axeln.
Jag drar ett sista andetag sen rusar jag ut med geväret framför mig som ett spjut. Jag säger ingenting. Tre-fyra steg. Mitt hjärta vrålar.
Han tittar sig över axeln.
Jag försöker pressa min ben att röra sig snabbare.
Han öppnar munnen. Den nytända cigaretten faller ner på rockslaget.
Jag börjar skrika. Några få steg till.
Han famlar med geväret och vänder sig om.
Jag kommer inte att hinna. Han kommer att skjuta mig.
Jag höjer geväret med bajonetten till anfall. Jag ska sticka honom i magen.
Han siktar på mig. Jag ser hans finger på avtryckaren. Nu dör jag.
Bajonetten träffar honom i höften. Vi stirrar på varandra. Han öppnar munnen och skriker av smärta. Jag sparkar till honom så att bajonetten lossnar. sen sticker jag honom i bröstet.
"Stopp! Nej, snälla, sluta! Bara sluta!"
Han talar perfekt Iskara.
Jag sticker honom igen. Han håller sina händer uppe som för att freda sig, men jag sticker honom ändå och skär upp hans händer. Han faller ihop och efter en liten stund slutar han skrika och det övergår i stönanden. Han ligger och jämrar sig fortfarande när jag tar hans vapen och ammunition. Jag kontrollerar loppet. En kula ligger där. Med mitt namn på.
Varför sköt han inte? Vet han inte att det är vad krig går ut på?
Jag lämnar honom att dö i den kalla snön och hans varma blod. Min pluton borde vara rakt norrut. Nu har jag ett vapen till.
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
