Mathias
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 32 |   |
Öde: 3
|
Novellett : En kvinnas öde - 2008-04-28 12:06
Har ni tid och lust får ni mer än gärna tycka till om texten. Tyvärr föll Fortsättning följer [på slutet av texten] bort för ett tag...
Novellett : En kvinnas öde
>>Jag hatar dig!<<
Hennes röda läppar uttalade orden med en så tydligheter att jag nästan vacklade. Var allt förlorat?
Vad hade inte jag gått igenom under de två månader jag hade uppvaktat henne. Detta med en sådan frenesi att jag ibland trott att hon skulle genomskåda min plan. Jag ville å det bestämdaste ha hennes kärlek, eller i alla fall hennes kropp, för att vara mer exakt.
Jag fångade hennes välmanikyrerade hand just som den skulle slå mig i ansiktet. Snabbt lutade jag mig över henne. Höll henne i ett järngrepp som hon inte kunde slita sig ifrån. Jag kysste hennes läppar. Hon gjorde inget motstånd. Kanske älskade hon mig. Det skulle göra allt mycket lättare.
***
Det var Kaspars män som en dag hade sparkat upp min gistna dörr till det lilla krypin som jag hyrde på daglig basis. Det var tidig morgon och en strimma morgonljus letade sig in mellan de sargade persiennerna.
Yrvaket hade jag sträckt mig efter min pistol. Försent. Jag höjde händerna upp i luften och den man som ledde gruppen, Vítá tror jag hans namn var eller i alla fall kallades för, flinade åt mig. Han bar en fyrkantig fysik som draperades i en illa sydd kostym. De andra männen var endast statister i Kaspars armé.
Kanske var jag inte direkt presentabel. Bakfull, orakad och med endast det skitiga täcket som skylde min kropp.
>>Och va fan vill ni?!<< Sade jag, men jag hörde själv att mitt försök till att låta tuff föll till marken som en skjuten fågel.
>>VI vill dig inget<<, sade den ständigt flinande Vítá >>Kaspar däremot vill prata med dig!<<
Det hade inte riktigt varit min vecka. Inte nog med att jag blivigt blåst på en helvetes massa pengar i början av veckan, nu skulle jag träffa den man som jag minst av allt ville stå öga mot öga med. Ivan Kaspar, mannen som gjort mitt liv till ett rent helvete. Jag började tro att det var hans enda här i livet, att jaga mig det vill säga. När jag trodde mig lurat honom och krypigt igenom hans finmaskiga nät stod hans män på andra sidan för att åter fånga in mig återigen. Fan! Nu satt jag i nätet igen och varje gång som jag fastande i det var det allt svårare att ta mig loss.
***
Bakom det stora ekbordet satt han. Kaspar. Stor och fet med en tandrad som var så bred och rak att det naturligaste hade varit att skratta när man såg honom, något som jag skulle passa mig för. Över den löjeväckande garnityret satt en fet svart mustasch som mest likande en blodstinn igel. Kaspar puffade på en ofantlig cigarr och jag vid åsynen av denna drog jag min vänstra hand över den högra handryggen för att påminna mig om att vakta min tunga. Min handflata kände de nu läkta men skrovliga ärren av brännsåren på handens översida. Han lutade sig framåt i den läderklädde stolen.
>>Lubor!<< Det var förakt i rösten, det lät nästan som han spottade ur sig orden som om de varit ett gift som någon försökt att få i honom. Hans svarta ögon under aggressiva vildsvinsborst skulle ha dödat mig om de bara kunde. Så förvandlades hela hans uppenbarelse till någon vänligt, eller i alla fall försökt till. Jag vet inte vem han försökte lura.
>>Lubor.<< Plötsligt var rösten len, mjuk. Han lade huvudet på sned och liknade mest en krokodil som vilade vid ett vattenhål.
>>Jag skulle vilja att du gjorde någonting för mig…<<
Då var det igång igen då.
***
Jag ångrade mig faktiskt på en gång efter att de där två små orden lämnade min mun. Hur i helvete kunde jag vara så dum. Kanske var det sant det min mamma alltid hade sagt till mig: >>Ludor min son, du har ett gott hjärta men du måste lära sig att hålla din mun. Det kommer att göra dig olycklig en dag. Sanna mina ord.<<
>>Nå hjälper du mig?<<, sade min nemesis Kaspar bakom sitt skrivbord, sin borg.
Och de två små orden flög ur mig:
>>Glöm det!<<
***
Min mor hade haft så rätt lyckades jag tänka när Vítá slet upp mitt huvud från den stora slaktkaret fyllt med iskallt vatten. Jag försökte fylla mina värkande lungor med så mycket luft att jag skulle kunna överleva i alla fall ett bad till. Men istället för att trycka ner mitt huvud i vattnet kastade han mig bakåt med full kraft. Jag tumlade ner på golvet och blev liggandes i en hög på cementen i den stora lagerlokalen. Det enda som lyste upp det enorma rummet var den lampa som dinglade några meter över mig och i det skarpa onyanserade ljuset kunde jag knappt se de andra som gömde sig i skuggorna. Vítá kunde jag tyvärr se. Nu kom han emot mig och han i hans hand höll han ett knogjärn som jag tänkte göra allt för att slippa bli vän med. Jag hasade mig baklänges från honom, men jag kom inte långt då en spark i min rygg från mörkret fick mig att krypa ihop i fosterställning och bli liggandes så.
Han flinade hela tiden. Vítá, mannen med det eviga flinet hann jag tänka innan mörkret föll över mitt medvetande. Jag kände inte slagen längre, kände knappt någonting alls faktiskt. Så blev allt mörkt.
***
>>Jag gör vad du vill!<<, hörde jag min egen röst kvida. >>Va fan som helst bara ni slutar!<< Vítá hade långsamt lagt undan sitt knogjärn för att byta instrument. Denna gång höll han i en kniv med ett osedvanligt lång och smal egg. Men detta något underliga tortyrredskap höll han för tillfället på att skära av mitt öra.
>>Vítá!<< Befallningen fick den flinande mannen att sluta med sitt hemska, och för min del även smärtsamma, värv. Han släppte sitt järngrepp om mitt huvud. Detta föll ner mot cementen och det gjorde inte ont på något sätt, men det var ändå väldigt otäckt att höra ljudet som uppkom på så extremt nära håll.
>>Men för i helvete karl! Du kan ju inte bara släppa honom! Fattar du inte att han kan göra illa sig?!<< Det var Kaspars röst som kom från mörkret i lagerlokalen och jag hade inte kraft nog att fundera på hans underliga uttalande. Göra illa sig?! Jag släppte vad han egentligen menade och lade all min kvarvarande kraft på att försöka att hålla mig vid liv.
***
Nu satt jag på en pinnstol och på min högra sida kunde jag titta ner mot den stora lagerlokalen. I den nakna lampans ljus såg jag stålkaret med vatten och blodet som täckte skrämmande stora delar av golvet. Mitt blod.
Jag befann mig en trappa upp, en övervakningskur där Ivan Kaspar för tillfället hade sin ledningscentral. Jag blödde om örat och höll min högra hand mot det för att försöka att stoppa blodets framfart. Vítá kastade åt mig en handuk som var så skitig att jag för en sekund övervägde att använda mig av den för att torka bort blodet.
>>Jag behöver en karta!<< Kaspar stod bredbent framför mig, han såg inte på mig när han talade men det var inte svårt att förstå att det var mig orden var menade åt.
>>Karta?!<< Svarade jag medan jag försökte att snurra handuken runt mitt ömmande huvud och öra. >>Vad föreställer kartan?<<
>>Det ska du ge blanka fan i! Det har inte du med att göra! Jag vill ha en karta och du ska skaffa mig den. Förstått? Jag ställer frågorna!<<
>>Men jag…<<, försökte jag.
Kaspar lugnade sig. Bytte taktik. Såg på mig som en slaktare ser på ett påsklamm.
>>Du är ju en kvinnokarl Lupor.<< Jag nickade medans jag svor åt den något för korta handuken som jag inte kunde få att sitta runt mitt huvud. >>Och det måste ju vara en enkel sak för dig att uppvakta en kvinna, eller hur?<<
Vart ville han komma? Spotta ut skiten!
>>Ja, jag har inga problem med kvinnor.<< Tillskillnad från vissa andra, tänkte jag tillägga, men för en gångs skull lade jag band på mig. Min mor hade varit stolt om hon såg mig då.
>>Så då skulle du lätt kunna uppvakta en kvinna och ta något som tillhör henne…<<
>>Kartan.<<
>>Jag har inte sagt något om en karta!<< Vrålade Kaspar.
>>Nej såklart inte… jag bara… Vad skulle jag då ta från henne. <
>>Något som tillhör henne.<<
>>Som…<<
>>Tillexempel en karta.<<
***
Jag hade vänt upp och ner på hennes lägenhet minst tre gånger men ändå inte hittat något av värde. Alla tre gångerna hade jag smusslat ner sömnmedel i hennes drink. Hon hade somnat som ett litet barn.
Hon bodde flott. Hennes far var någon form av höjdare men jag lade inte mycket krut på att försöka att luska i hennes familjeförhållanden. Hon var en hal jävel. Och snygg. Jävligt snygg. Till skillnad från de vanliga kvinnor jag vanligen umgicks med var hon svår, nästan omöjlig, att få ner i sänghalmen. Varje försök till mer fysisk samvaro besvarades med kalla handen. Vilken donna. Hade det inte varit för kartan hade jag gett upp för mycket längesen. Jag hade blivigt så desperat att jag började söka andra möjligheter till vart hon kunde ha gjort av den förbannade kartan. Men alla mina försök var misslyckade.
***
Jag började bli desperat. Hade svårt att sova om nätterna och om dagarna vandrade jag runt och försökte att hitta en lösning på mitt problem. Jag började fråga runt, något som kunde vara ett tecken på total desperation, kanske började jag fälla krokben på mig själv. Började jag tappa kontrollen?
Kvinnan var lika kall som förut. Mina kärlekskranka försök mottogs med en min som lika gärna kunde varit en käftsmäll. Hon måste sett på mig att jag förlorat kontrollen, hon måste sett att mitt annars så välpolerade och charmiga jag började att falla isär. Hon borde förstått. Trotts allt detta var hon artig och uppträdde korrekt men var sval som ett frysskåp. Jag blev inte klok på henne.
Mina desperata försök ledde mig in i en ond cirkel. Jag började fråga ut folk runt kvinnan vilket resulterade i att jag blev mer och mer paranoid att dessa skulle fatta misstankar och berätta om mina efterfrågningar om henne. Och i och med att jag blev mer och mer paranoid blev jag mer och mer desperat efter kartan. Det hela blev inte bättre av att jag tyckte att jag såg den leende Vítá breda ryggtavla vart jag än gick. Detta var bara min hjärna som spelade sjuka spratt med mig men när jag intalade mig detta så resonerade min hjärna inte som jag själv ville. Kallsvetten i min panna var konstant. Jag såg mig överaxeln var annan minut. Min härjade blick fick folk att se bort. Karusellen snurrade för fort och jag ångrade att jag inte hoppat av tidigare.
***
Jag var faktiskt så desperat att jag gick direkt till Vítá, jag hade ingen lust att gå till Kaspar. Så här i efterhand kan det tyckas vara så förbannat dumt att söka upp Vítá men jag kunde inte tänka klart, kanske trodde jag att Vítá skulle kunna ge mig någon form av ledtråd till lösningen till problemet. Hur jävla du kan man vara?
Jag hittade den bulldogsliknande mannen på en krog inte långt från Kaspars stridsledningscentral. Han var inte ensam. Hans vanliga entourage av ansiktslösa hejdukar satt vid hans sida. De drack whiskey och spelade kort. I deras munnar satt cigaretter vars rök formade en genomskinlig sfär runt deras gestalter. En skyddsmur som jag inte kunde ta mig förbi. Men jag kunde försöka.
Jag stod i dörröppningen till syltan, jag tvekade. Men så bestämde jag mig och stegade självsäkert fram mot deras bord.
De gjorde inte minsta antydan till att de upptäckt min närvaro. Jag visste att de bara ignorerade mig. Jävla apor. En svettdroppe letade sig ner längst min högra tinning, över kindkotan, längst kinden och sedan längst käkbenet.
Jag harklade mig. Utan att titta upp sade Vítá:
>>Vafan vill du?!<<
Skit i det du din förbannde apa!, ville jag säga.
>>Jag undrar om du…<< Bra grabben, ett riktigt genomtänkt möte med en man som utan större självrannsakning skulle kunna tänka sig att slå dig sönder och samman… mest på kul.
>>Vad?!<<
>>Du kan säga Kaspar att jag hittat vad jag blivigt satt att leta efter. Be honom möta mig vid frihamnen nere vid Beres varv vid midnatt i morgon natt.<<
***
Jag dök aldrig upp vid frihamnen den där natten. Varför skulle jag? Kanske vill jag dö med tanke på att jag bestämde möte med Kaspar den natten. Mitt undermedvetna kanske tog kontrollen för en kort sekund, sade att det var lika bra att lägga ner spelet, säga adjö, kasta in handduken. Och kasta in handduken var precis vad jag hade gjort. Nu sprang jag de skuggiga gatorna om nätterna, gömde mig för allt och alla, paranoian visst inga gränser. Allt som oftast höll jag högerhanden i fickan med ett fast men darrande grepp om den kortpipiga revolvern. Jag skulle dö och det var bara en fråga om när.
Min sista utväg var den som jag helst av allt ville undvika. Jag hade som hederskodex att aldrig skada en kvinna, ej heller hota. Nu var det min sista utväg. Jag måste hota den kvinna som jag så länge hade uppvaktat, hon som på något sätt visste var kartan fanns, den karta som Kaspar ville ha i utbyte mot mitt liv.
***
Det regnade. Vattnet rann längst trottoarens kanter och forsade ner i brunnarna. Jag hade vikt upp rockens slag som skydd för detta kalla regn, inte för att jag brydde mig, mer som en invand rörelse. Men långsamma steg gick jag mot kvinnans lägenhet. Det var nu tre dagar sedan som jag hade bestämt träff med Kaspar vid hamnen. Fyra gånger hade jag med nöd och näppe lyckats undkomma hans män. Porten var låst men mina färdigheter i låsdyrkande klarade den ganska så gamla dörren fort. Jag smet in i trapphuset. Inget ljud. Sakta började jag gå upp för den breda trappen. Vid varje våningsplan stannade jag, lyssnade, väntade. Så kom jag till kvinnans korridor. Sakta, sakta vandrade jag genom den med ett enda mål. 112 var numret för min frälsning. Det var i alla fall vad jag trodde. Jag stod utanför den svartmålade dörren. 112 i snirkliga bronsbokstäver på dess kropp. Jag hörde mitt eget hjärta slå. Väntade. Nu eller aldrig. Så en plötslig rörelse från höger. Ut från den svängda korridoren snett bakom mig en mansfigur. I hans hand något som blänkte till. Smärta. Tre hugg. Snabba fotsteg längst korridoren. Blod. Mitt blod. Ner på knä. Fan. Kaspar. Handen på dörrens handtag. Långsamt öppnar sig dörr. Faller utan ljud till golvet. Drar mig in. Får inte dö. Sovrummets dörr. Öppen. En rörelse. Drar mig långsamt. Hon. Ser mig inte. Knäpper sakta av sin blus. Hennes rygg. Hennes rygg! Ryggen! Mellan de vackra skuldrorna. En tatuering. Kartan! Mörker. Tystnad.
THE END
-The Black Dahlia
Inlägg ändrat av The Black Dahlia, den 2008-05-20 18:21
The Black Dahlia alias Vidfarne (riotminds) alias Mathias (wrnu)
Skriver på: Sandukar - Hoppets stad
Spelar just nu: Berättar Noirkampanjen I Dödsskuggans Dal |
|
|
| | Logga in för att svara. |
johnnoir
Användare
Knegare
| Inlägg: 56 | |
Öde: 4
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-04-28 21:57
ska bli intressant att läsa fortsättningen =)
riktigt spännande!
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
Mathias
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 32 | |
Öde: 3
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-04-28 22:14
johnnoir skrev:
ska bli intressant att läsa fortsättningen =)
riktigt spännande!
Trevligt en läsare!
Det blir mer, det kan jag lova...
-The Black Dahlia
The Black Dahlia alias Vidfarne (riotminds) alias Mathias (wrnu)
Skriver på: Sandukar - Hoppets stad
Spelar just nu: Berättar Noirkampanjen I Dödsskuggans Dal |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Marco
Admin
Kommissarie
| Inlägg: 791 | |
Öde: 34
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-04-30 11:04
Mycket välskrivet och spännande. Stämningsmässigt tycker jag att det är klockrent. Jag ser verkligen fram mot en fortsättning!
"Livet på gränsen, berättelser från gatan, skumma typer, korrumperade snutar, mörk kärlek och klassisk otur." |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 | |
Öde: 38
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-04-30 14:41
Väldigt fängslande! Rolig protagonist också! Det är viktigt!
Kaspar påminner mig lite om Bob Hoskins karaktär i "Danny the Dog". Inspiration?
+ Öde!
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Mathias
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 32 | |
Öde: 3
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-05-01 02:08
Marco skrev:
Mycket välskrivet och spännande. Stämningsmässigt tycker jag att det är klockrent. Jag ser verkligen fram mot en fortsättning!
Tackar för de orden! Lite [läs: mycket] jobb ligger mellan mig och en fortsättning tyvärr, men det lär komma i sinom tid.
Bentoni skrev:
Väldigt fängslande! Rolig protagonist också! Det är viktigt!
Kaspar påminner mig lite om Bob Hoskins karaktär i "Danny the Dog". Inspiration?
+ Öde!
Tackar för Öde. Har inte sett filmen men kanske måste se den nu då du påtalar den. Kaspar är en ruggig fan ingen man vill leka med...kul att du gillade honom.
-The Black Dahlia
The Black Dahlia alias Vidfarne (riotminds) alias Mathias (wrnu)
Skriver på: Sandukar - Hoppets stad
Spelar just nu: Berättar Noirkampanjen I Dödsskuggans Dal |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Mathias
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 32 | |
Öde: 3
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-05-02 17:52
Jag började bli desperat. Hade svårt att sova om nätterna och om dagarna vandrade jag runt och försökte att hitta en lösning på mitt problem. Jag började fråga runt, något som kunde vara ett tecken på total desperation, kanske började jag fälla krokben på mig själv. Började jag tappa kontrollen?
Kvinnan var lika kall som förut. Mina kärlekskranka försök mottogs med en min som lika gärna kunde varit en käftsmäll. Hon måste sett på mig att jag förlorat kontrollen, hon måste sett att mitt annars så välpolerade och charmiga jag började att falla isär. Hon borde förstått. Trotts allt detta var hon artig och uppträdde korrekt men var sval som ett frysskåp. Jag blev inte klok på henne.
Mina desperata försök ledde mig in i en ond cirkel. Jag började fråga ut folk runt kvinnan vilket resulterade i att jag blev mer och mer paranoid att dessa skulle fatta misstankar och berätta om mina efterfrågningar om henne. Och i och med att jag blev mer och mer paranoid blev jag mer och mer desperat efter kartan. Det hela blev inte bättre av att jag tyckte att jag såg den leende Vítá breda ryggtavla vart jag än gick. Detta var bara min hjärna som spelade sjuka spratt med mig men när jag intalade mig detta så resonerade min hjärna inte som jag själv ville. Kallsvetten i min panna var konstant. Jag såg mig överaxeln var annan minut. Min härjade blick fick folk att se bort. Karusellen snurrade för fort och jag ångrade att jag inte hoppat av tidigare.
fortsättning följer...
The Black Dahlia alias Vidfarne (riotminds) alias Mathias (wrnu)
Skriver på: Sandukar - Hoppets stad
Spelar just nu: Berättar Noirkampanjen I Dödsskuggans Dal |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Mathias
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 32 | |
Öde: 3
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-05-14 12:11
Jag var faktiskt så desperat att jag gick direkt till Vítá, jag hade ingen lust att gå till Kaspar. Så här i efterhand kan det tyckas vara så förbannat dumt att söka upp Vítá men jag kunde inte tänka klart, kanske trodde jag att Vítá skulle kunna ge mig någon form av ledtråd till lösningen till problemet. Hur jävla du kan man vara?
Jag hittade den bulldogsliknande mannen på en krog inte långt från Kaspars stridsledningscentral. Han var inte ensam. Hans vanliga entourage av ansiktslösa hejdukar satt vid hans sida. De drack whiskey och spelade kort. I deras munnar satt cigaretter vars rök formade en genomskinlig sfär runt deras gestalter. En skyddsmur som jag inte kunde ta mig förbi. Men jag kunde försöka.
Jag stod i dörröppningen till syltan, jag tvekade. Men så bestämde jag mig och stegade självsäkert fram mot deras bord.
De gjorde inte minsta antydan till att de upptäckt min närvaro. Jag visste att de bara ignorerade mig. Jävla apor. En svettdroppe letade sig ner längst min högra tinning, över kindkotan, längst kinden och sedan längst käkbenet.
Jag harklade mig. Utan att titta upp sade Vítá:
>>Vafan vill du?!<<
Skit i det du din förbannde apa!, ville jag säga.
>>Jag undrar om du…<< Bra grabben, ett riktigt genomtänkt möte med en man som utan större självrannsakning skulle kunna tänka sig att slå dig sönder och samman… mest på kul.
>>Vad?!<<
>>Du kan säga Kaspar att jag hittat vad jag blivigt satt att leta efter. Be honom möta mig vid frihamnen nere vid Beres varv vid midnatt i morgon natt.<<
Fortsättning följer...
-The Black Dahlia
The Black Dahlia alias Vidfarne (riotminds) alias Mathias (wrnu)
Skriver på: Sandukar - Hoppets stad
Spelar just nu: Berättar Noirkampanjen I Dödsskuggans Dal |
|
|
| | Logga in för att svara. |
Mathias
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 32 | |
Öde: 3
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-05-14 13:15
***
Jag dök aldrig upp vid frihamnen den där natten. Varför skulle jag? Kanske vill jag dö med tanke på att jag bestämde möte med Kaspar den natten. Mitt undermedvetna kanske tog kontrollen för en kort sekund, sade att det var lika bra att lägga ner spelet, säga adjö, kasta in handduken. Och kasta in handduken var precis vad jag hade gjort. Nu sprang jag de skuggiga gatorna om nätterna, gömde mig för allt och alla, paranoian visst inga gränser. Allt som oftast höll jag högerhanden i fickan med ett fast men darrande grepp om den kortpipiga revolvern. Jag skulle dö och det var bara en fråga om när.
Min sista utväg var den som jag helst av allt ville undvika. Jag hade som hederskodex att aldrig skada en kvinna, ej heller hota. Nu var det min sista utväg. Jag måste hota den kvinna som jag så länge hade uppvaktat, hon som på något sätt visste var kartan fanns, den karta som Kaspar ville ha i utbyte mot mitt liv.
***
Det regnade. Vattnet rann längst trottoarens kanter och forsade ner i brunnarna. Jag hade vikt upp rockens slag som skydd för detta kalla regn, inte för att jag brydde mig, mer som en invand rörelse. Men långsamma steg gick jag mot kvinnans lägenhet. Det var nu tre dagar sedan som jag hade bestämt träff med Kaspar vid hamnen. Fyra gånger hade jag med nöd och näppe lyckats undkomma hans män. Porten var låst men mina färdigheter i låsdyrkande klarade den ganska så gamla dörren fort. Jag smet in i trapphuset. Inget ljud. Sakta började jag gå upp för den breda trappen. Vid varje våningsplan stannade jag, lyssnade, väntade. Så kom jag till kvinnans korridor. Sakta, sakta vandrade jag genom den med ett enda mål. 112 var numret för min frälsning. Det var i alla fall vad jag trodde. Jag stod utanför den svartmålade dörren. 112 i snirkliga bronsbokstäver på dess kropp. Jag hörde mitt eget hjärta slå. Väntade. Nu eller aldrig. Så en plötslig rörelse från höger. Ut från den svängda korridoren snett bakom mig en mansfigur. I hans hand något som blänkte till. Smärta. Tre hugg. Snabba fotsteg längst korridoren. Blod. Mitt blod. Ner på knä. Fan. Kaspar. Handen på dörrens handtag. Långsamt öppnar sig dörr. Faller utan ljud till golvet. Drar mig in. Får inte dö. Sovrummets dörr. Öppen. En rörelse. Drar mig långsamt. Hon. Ser mig inte. Knäpper sakta av sin blus. Hennes rygg. Hennes rygg! Ryggen! Mellan de vackra skuldrorna. En tatuering. Kartan! Mörker. Tystnad.
THE END
-The Black Dahlia
The Black Dahlia alias Vidfarne (riotminds) alias Mathias (wrnu)
Skriver på: Sandukar - Hoppets stad
Spelar just nu: Berättar Noirkampanjen I Dödsskuggans Dal |
|
|
| | Logga in för att svara. |
ThemVSyou
Användare
Frilansare
| Inlägg: 120 | |
Öde: 6
|
Sv:Novellett : En kvinnas öde - 2008-05-23 20:22
väldigt spännande och välskriven. keep it up!
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
|
