Pirog
Användare
Livstidsanställd
| Inlägg: 5 |   |
Öde: 0
|
Novell: De miserabla. - 2008-07-15 22:46
Sebastien Nachenkov
Den kromade manteln kastades bakåt och rekylen ryckte tag i min högerarm. Jag försökte tygla ett monster. I rätt händer, mina händer, ett livsfarligt vidunder i rostfritt, skinande stål på nästan ett och ett halvt kilo med en kaliber på 11.4 millimeter. Nio dödliga kulor, plus en i loppet, gav mig tio chanser att ha ihjäl den här förbannade hallicken.
Första skottet är alltid det svåraste. Sekunderna innan känns som minuter, man tvekar och möjliga, såväg som omöjliga, andra lösningar far genom ens tankar likt bildspel nere på biografen. Ska jag skjuta? Ska jag nöja mig med att varna honom? Tänk om jag missar?
Men efter att man besegrat tveksamheten och, trots att man spenderat timmar innan åt att smörja och rengöra vapnet för att underlätta användandet, lyckats pressa in den underligt tröga avtryckaren med pekfingret så släpper alla inre spärrar. Fortsättningsvis blir det lätt, nästan instinktivt och avtryckaren tycks aldrig ha gått mjukare. Det blir precis som att cykla, man tänker inte, bara gör det.
Drodjinski ryckte i takt med rekylen i min arm, knall efter knall, tills nio knallar efterföljande den första hade ljudit och manteln satt sig till rätta i det bakre läget för att tala om för skytten att magasinet är slut och måste bytas om fortsatt skjutande är önskat. Han såg ut som ett jävla durkslag där han satt, den vita skjortan mörkrött prickig efter att 11.4 millimeter ond bråd död, tio gånger, slitit sönder först tyget, sen huden och därefter borrat sig djupt in i köttet, musklerna och lagt sig till rätta intill ett revben, eller i den mörkbruna skinnfåtöljens ryggstöd bakom honom.
Han levde fortfarande. Satt där och hulkade och gurglade och försökte säga mig något. Han undrade nog vem jag var och varför jag gjorde det här mot honom. Eller, anledningen var han nog medveten om, han var ingen god människa, han undrade nog snarare hur jag lyckades göra någonting åt det. Jag hade kommit helt oinbjuden ikväll.
Han måste ha fler kulor här någonstans.
Jag lät honom sitta där och försöka uttal vad det nu var han tyckte var så viktigt att babbla om. Jag la min tomma pistol på det stora mörka skrivbordet i ek, medan jag letade igenom dess lådor. Papper, papper, pennor, papper. Vafan.
”Jackpot.” Sa jag, uppenbarligen inte för mig själv, eftersom hallicken tycktes höra det och vred huvudet svagt åt mitt håll så att en mörkröd linje blod rann från hans mungipa ner längs kinden.
Bland viktiga papper, gem och pennor hittade jag en revolver och en fuktskadad papplåda med handfull patroner i. Jag hällde ut dom i min handflata, tog revolvern och jag fram till Drodjinski. Medan jag överdrivet sakta började trycka i patron efter patron i hylsan på revolvern, den rymde sex skott, satte jag mig på huk framför honom.
”Huh? Vad försöker du bubbla fram för något, ditt miserabla helvete?” Jag spottade honom i ansiktet och tryckte i den tredje patronen i hylsan.
Han bara mumlade. Lönlöst för honom att ens försöka få fram något. Hela hans system höll på att stängas ner. Hjärnan slog succesivt ut de minst vitala delarna av kroppens funktioner, en efter en, för att försöka sig på den omöjliga uppgiften att överleva. Jag visste redan att han skulle dö, oavsett, men han hoppades säkert på en sista utväg.
Det måste kännas förjävligt för honom att trots att han gömmer sig bakom höga murar, en stor trädgård vaktad av blodhundar, en näve hejdukar och inne i ett palats av sotad tegel, så kommer någon envis rackare åt honom.
Allt det här, precis som livets övriga jävligheter, stod en kvinna skyldig till, eller två rättare sagt. En mor och hennes dotter. Modern hade kommit in på mitt kontor, jag är privatdeckare, en kväll för ungefär en månad sedan. Jag var nersupen och jävlig, hade inte haft ett jobb på flera veckor och ville inte ta det här heller egentligen. Men vad gör kvinnor med oss män då? De spelar på våra känslor, vet precis hur de ska göra, tvingar fram tårar eller lovar kärlek. Jag föll i fällan och lovade göra mitt bästa i att finna hennes dotter. En skönhet på 20 år som tydligt visade upp sina starkaste sidor och när jag tittade på det svartvita fotot jag fick av hennes mor, såg jag tydligt varifrån hon ärvt allt det där vackra.
Dottern fanns här i huset någonstans, jag skulle bara ta hand om det här svinet först, låta honom sitta där i sina egna kroppsvätskor och ångra en stund. Jag tryckte i den sjätte och sista kulan i revolvern och slog in hylsan i pistolhuset.
Mina hökögon för alkohol snappade upp en halvdrucken flaska whiskey på pokerbordet borta i hörnet av hans kontor. Allt gick i mörk ek, soffor och fåtöljer i mörkbrunt skinn och tavlor av skogar, floder och berg hängde på väggarna.
Jag gick bort till pokerbordet och kollade handen närmast, den enda som fortfarande doldes med kortryggarna uppåt. Något måste ha avbrutit spelarna. Kåk, jag kollade på de andra korten på bordet.
”Hm. Jag vann.” Jag flyttade potten till min sida av bordet och tog sedan ett stadigt grepp om whiskeyn, revolvern vilade fortfarande i min högerhand, och gick tillbaka till Drodjinski och slog mej ner på huk framför honom igen.
”Törstig, ditt svin?” Frågade jag, snarare för att jävlas än med förväntningar om att verkligen få ett svar. Han gurglade sitt blod och jag försökte skölja ner mitt eget hat för honom istället med en stor klunk av 40 procentig kärlek.
Nej nu får det vara nog. Jag suckade djupt, tittade på honom, hans skjorta var mörkröd och blöt nu, såg honom i ögonen och han blinkade svagt när han såg på mig. Han såg rädd ut, eller misslyckad, eller hjälplös. Han började nog inse att han inte skulle resa sig ur den här fåtöljen någonsin igen. Jag torkade något som aldrig fanns där, under min näsa med ena armen och tvingade sedan in revolvern i munnen på hallicken, vinklade den uppåt och tryckte av. Den här knallen ekade nästan högre än de andra. Det berodde inte alls på att kalibern skiljde sig, det kändes alltid såhär. Den dödliga, sista knallen var alltid högre och helt öronbedövande. För ett par sekunder efteråt existerar inte världen. En stor kladdig fläck kastades upp på väggen bakom honom och när jag drog ut revolvern ur hans mun hängde huvudet handlöst neråt som om han plötsligt somnat. Ett stort trasigt utgångshål syntes i bakhuvudet på honom. Den här hallicken skulle inte tvinga unga flickor till hemskheter mer i alla fall.
Jag gick och satte mig vid hans skrivbord och torkade svetten i pannan med skjortärmen. Revolvern vilade på den mörka eken nedanför min haka och min blick vilade på dess form. Kort pipa, en hylsa för sex patroner, en lätt böjd kolv samma mörka och betsade ek som skrivbordet.
Plötsligt överröstades både mitt tankspridda sinne och det dånande regnet utanför av ett kvinnoskrik.
Satan! Jessica! Hur kunde jag glömma henne!? Hon finns ju i huset! Jag flög upp ur skrivbordsstolen med revolvern skjutklar. Nu handlade det om sekunder.
Inlägg ändrat av Pirog, den 2008-07-17 18:10
Inlägg ändrat av Pirog, den 2008-07-17 18:10
|
