Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 |   |
Öde: 22
|
Fragment ur sliten fatabur - 2008-08-18 11:18
Del 1, Samtal på Lilla björnen
Det var en kväll som många. Tidig höst, ännu med viss värme i luften. Tung himmel. Duggregn och sval dimma på väg in från vattnet. Syltan hette Lilla björnen och låg i Violgränden, en liten krokig avstickare till Patriciakajen i de norra hamndistrikten. Kvarteret var mest känt för Bodrogis Bageri, som alltid var ytterst välfyllt och som med sina varmt upplysta skyltfönster utgjorde en märklig syn bredvid sjaskiga lagerlokaler, och ölhak som Lilla björnen med för den delen. De flesta var överens om att det var rent anmärkningsvärt hur bra det gick för Bodrogi och hans båda bagarbröder, och de lite mer snabbtänkta kunde höras kommentera att det var fasligt vad många vetemjölssäckar som levererades till bageriet varje dag, varpå menande blickar utbyttes och man log sneda leenden. Att tro att det pågick några hederliga affärer i dessa delar av staden var ytterst naivt och att tro det bästa om någon var bara korkat, var de gamla rävarna noga med att tala om för alla unga hamnsjåare. Dessutom var Bodrogi celenk, vilket definitivt avgjorde att han inte hade ”något rent mjöl i påsen”, som de sade, skrockandes åt bokstavligheten i detta påstående.
Inte för att celenker var någon ovanlig syn här i hamnområdet, men det var tydligt att de var ”de” och att de andra var ”vi”, såvida de andra inte var barzaver, igizer eller rent av yaganer. I dessa kvarter låg alltså Lilla björnen, och vid ett bord vid ett av ställets smutsiga fönster, satt denna afton, denna kväll bland andra kvällar, fyra män och drack sprit. Två av dem var sjömän med röda halsdukar och ankare på handlovarna. Den ene av dem, Volod Kjov var lång och skranglig och hade en bred käft som stank starkvaror och tobak. Näsan var lång, håret rufsigt, ögonen lätt skelande, kvicka och inte särskilt pålitliga. Han ansåg sig själv vara ganska världsvan, och hade mycket att säga om det mesta. Den andre, Volods gamle vän Zoltan Cinskyj var också lång, men betydligt grövre på de flesta håll och kanter. Röd näsa och en ännu tätare dunst av alkohol kring sig, ett par blå och i grunden ganska snälla ögon, dock fördunklade av detta billiga rus.
Förutom dessa båda fanns där Boris Morgunov, som var kort och försedd med en rejäl tjurnacke, översållad med tatueringar av olika slag. Skjortan var smutsig och gammal, uppkavlad så att de många ärren på underarmarna blottades. Han var någon slags stuvare och smågangster, med en butter uppsyn. Ett borstigt svart skägg prydde hans kantiga haka, kanske för att kompensera den bristande hårväxten på själva hjässan. Den fjärde av männen var Nikholaj Kjov, som förmodligen umgicks med dessa busar enbart för att Volod var hans broder. Han var lång liksom denne, men under linnet och den slitna läderjackan kunde man dessutom ana en mycket muskulös kroppshydda. De många utslagna tänderna och det knögliga ansiktet gjorde att han lätt hade kunnat smälta in i sällskapet, men bland dem så visste alla att han var den ”hederlige idioten”, en boxare med ambitioner och drömmar. Fast, erkände de andra, han var i alla fall ännu inte för god för att komma hit och hälla i sig ett par glas med brorsan och hans kompisar medan de var iland – det gillades.
Lokalen var rökig och stimmig, så som den ofta var såhär vid niotiden, då arbetarna sökte sig hit efter en tung dag i hamnen och söp upp halva lönen eller mer, vilket i och för sig inte var särskilt svårt med tanke på dennas ringa storlek. Vissa skyndade visserligen hem till familjen, det ska inte glömmas, men för de flesta var en sån här torsdagkväll mer en regel än ett undantag.
”Boris, ditt svin, hur är det med dig?”, frågade Volod. Boris hade suttit tyst och varit surmulen, vilket för honom var ytterst normalt men alltid orsakade Volods nyfikenhet – vad var det som rörde sig bakom det tjocka pannbenet egentligen? Boris grymtade: ”Gamla vanliga skiten, du vet” Nikholaj höjde ena ögonbrynet. ”Det var tråkigt att höra”, sade han i en ganska kylig ton.
Volod skrattade. ”Äh, håll käften brorsan, vad fan vet du om vad Boris menar med ’den vanliga gamla skiten’?” Nikholaj flinade hastigt till och svarade inte, utan tog en klunk av spriten. ”Nåja”, sade han kort efter en stunds tystnad.
Zoltan stirrade ofokuserat på honom och sluddrade lite senare: ”Nåja vaddå?” Nikholaj tittade på honom lite frågande. ”Va?” Zoltan ställde ned glaset, som nu var tomt. ”Ja, alltså, fan, om man säger… Alltså, ’nåja’, så brukar man liksom… ja, du vet… Komma med, du vet, fan, en… vahettere fortsättning”.
Volod klappade honom lite på axeln. ”Du förstår dig inte på det finstilta i vår kommunikation, gamle vän. Nikholaj vet att Morgunov knullar små smörskallar i röven med hagelgevär om nätterna och valde att inte kommentera det närmre” Han dränkte halva uttalandet i hickande skratt. Boris gav honom en mörk blick. ”Volod, du snackar jävligt mycket skit”, mumlade han fram. Volod garvade fortfarande, Nikholaj skakade lite på huvudet. ”Jävligt mycket skit var ordet”. Skrattet klingade ut i förnöjda småfniss och de drack några klunkar under tystnad. ”Fan… orden”, anmärkte Zoltan efter en stund. Bröderna flinade och Boris fnös till.
”Den där jävla Rulov alltså”, muttrade Boris efter ytterligare någon minuts tystnad. ”Rulov vem?”, undrade Volod. Nikholaj himlade med ögonen: ”Sergy Rulov, din dumfan… Eller?” Boris grymtade jakande. ”Vad fan är det med honom?”, sade Volod. Boris kliade sig vresigt i skägget. ”Han är ju för fan galen”, sade han sammanbitet. Volod tittade dumt på honom. ”Jaha?” Nikholaj betraktade Boris intresserat. ”Ni vet Pavel?” Nikholaj nickade, Volod svarade irriterat: ”Jag känner för fan hundra Pavel”. Boris muttrade. ”Pavel Borstnj. Som jag träffade tredje året i lägret. Hade slagit ihjäl frun. Utan näsa, du vet”. Zoltan tittade upp med ett närmast yrvaket ansiktsuttryck. ”Han med… alltså… ja, fan, vahettere stor jävla kniv och hela, fan, skiten?” Boris nickade.
”Jaha, jasså Pavel, den lille jäveln”, sade Volod när det äntligen gick upp ett ljus för honom. ”Jaha, umgås du fortfarande med honom? Är inte han lite… Ja, jag vet inte… Lite väl kanske?” Boris grymtade något som ingen förstod. ”Fan”, sade han sedan, plötsligt med lite tjockare röst. ”Nån av Rulovs jävlar högg mos av honom med en yxa”. Det blev tyst kring bordet. ”Är han… alltså… död?”, frågade Zoltan med hes röst. Boris harklade sig lite och svarade med normal röst igen. ”Ja, det är fan klart… Hjärnan överallt. Det lilla som fanns kvar av den, fan, han var ju inte riktigt klok det där lilla fanskapet.” Volod tittade tomt framför sig och nickade långsamt. ”Nää, han var ju ganska dum i huvet”, sade han efter en stund. Boris nickade sorgset. ”Men den där jävla Rulov alltså.”
”Hur vet du att det var nån av Rulovs killar?”, frågade Nikholaj och såg forskande på den svartskäggige sällen mittemot. ”Hörde det av en snubbe”, grymtade denne. De andra iddes inte ifrågasätta dessa uppgifters trovärdighet – förresten var det ganska troligt att det faktiskt var någon av Rulovs män. Pavel, som bröderna och Zoltan träffat åtminstone en gång, hade varit halvdöd och sinnessjuk när han kom tillbaka från lägret, och drog sig inte för att mucka med fel killar. Ingen av dem var direkt förvånad.
”Inte för att det här gäller Pavel”, sade Volod snart. ”Men alltså, annars är det fan bra att det kommer någon renblodig vagyar och röjer upp lite i det där jävla träsket. Hellre att polisen ger pengar till honom än till någon äcklig smörskalle eller nån hragh”. Nikholaj smackade med tungan. ”Fan vad du är fel ute… Det spelar väl fan ingen roll om det är celenker polisen ger pengar till, så länge de håller gatorna lugna. Rulov håller ju på med nåt slags blodbad…” Volod såg hånfullt mot sin bror. ”Oj, har vi nån som tar illa vid sig för att Rulov rensar bort lite avskum som har kommit hit till vår stad och tagit våra jobb!” Det sista kom ut som en fräsning.
Nikholaj blängde på sin storebror. ”Rulov är för fan halvcelenk själv, är du så dum så att du tror att han är någon slags vagyarfrälsare som har kommit hit för att rena stan? Han skjuter ihjäl celenker och barzaver för att det är de som har makten i den undre världen, hade de varit vagyarer hade de rykt. Han kommer hit och startar ett krig, innan han gjorde det upprätthölls fred och ordning av dina hatade ’smörskallar’, tacka fan för det så länge det varade”.
Volod drog efter andan och letade efter en kontring. Han tog en klunk av spriten och ställde ned glaset med en smäll. ”Fan vad du är gammaldags… ’Fred och ordning’, minsann”. Han uttalade de två orden i småbarnsröst och Zoltan skrockade. Volod fortsatte: ”Fan, du som ska bli polis, brorsan… Jag trodde inte att du skulle försvara fettskallemaffian, Rulov skiter jag väl i”.
Nikholaj tog en klunk han själv också, och ryckte på axlarna. ”Tja, om jag nu blir polis så tar jag hellre mutor från någon som gör att jag slipper en massa skitjobb, än från en som gör att jag måste ägna dagarna åt att sopa upp glassplitter och blod från gatorna. Sen skiter jag fullständigt i om han har smör i håret eller inte.”
Volod skrattade. ”Fan, brorsan, så du ska bli korrupt?” Nikholaj nedlät sig inte att svara utan smuttade på sin sprit och tittade med dyster blick ut på den allt mörkare gränden utanför. Han såg sedan på Volod, ställde ned glaset och tände en cigarett. Medan han tog sitt första bloss, sade han: ”Förresten är det lite magstarkt att kalla mig för gammaldags, och så snacka om att ’rena stan’”. Volod stirrade stint framför sig. ”Och vad fan ska det betyda?” Nikholaj tog ett nytt bloss. ”Äh, glöm det.”
Han rökte klart sin cigarett och de andra satt och lyssnade till sorlet runt omkring dem. Bara-en-öl-efter-jobbet-gästerna hade dragit sig hemåt med tunga ben, kvar var de som stannade tills pengarna var slut. Cigarettröksrimman låg tung över stället. Nikholaj såg sig omkring. Plötsligt reste han sig upp, på så stadiga ben han kunde. ”Vi ses väl antar jag”, sade han kort och vinglade ut. De andra tittade långt efter honom. Volod ropade halvhögt efter honom: ”Rulov är för fan inte halvcelenk!” Boris muttrade: ”Han är bara bitter för att han aldrig får slå någon under bältet, stackarn”. Volod flabbade högt. Han vinkade in en flaska till. ”Det är tur att morsan har honom”, mumlade han och skrapade fram sina sista slantar ur den gamla jackfickan.
Inlägg ändrat av Hjalle, den 2008-08-18 15:08
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
Sv:Fragment ur sliten fatabur - 2008-08-18 19:32
Del 2, Seger i femte ronden
Lördagkväll. Rond 5. Lätt tungvikt. Klockan slog och Nikholaj hörde som i dimma hur den druckne speakerns började sluddra fram nya hån mot honom. Han var så svullen runt ögonen att han knappt såg sin motståndare. Saul Tonjy, 19 år gammal celenk, med outtrötterliga nävar, dansade omkring i ringen och verkade stormtrivas till den brokiga lilla publikens höga vrål. Slagserierna var inte särskilt långa, men desto hårdare. Nikholaj höjde halvhjärtat garden och tänkte att det nog inte var långt kvar nu. En högerkrok klädd i skoningslöst hårt läder spräckte hans ögonbryn. Blodet rann.
Han kände på sig att det knappast skulle bli så mycket mer boxning efter detta. Hans karriär hade hållit på i sex år av och till utan att riktigt komma någonvart. En gång hade han i andra ronden knockat en gammal avdankad före detta mellanviktsmästare, som avancerat till lätt tungvikt snarare på grund av för många feta biffar än hård träning. En annan gång hade han brutit näsan på en krigsveteran i elfte, efter en lång och tuff match. De flesta boxningskännare i stadsdelen visste vem han var, men vanligt folk? Inte en chans.
Smack. Smaken av läder följdes av smaken av golv. Nikholaj hörde domaren räkna till fyra innan han plågat vände upp blicken och såg på sin motståndare. Den svettige unge celenken blinkade åt honom. Han lyckades resa sig när domaren var vid nio. Åtta sekunder senare låg han på mattan igen, med sprucken läpp, på rygg den här gången. Celenken höjde armarna. Nikholaj reste sig inte och såg sin manager skaka på huvudet i ögonvrån.
Blixt. Blixt. Ljus. Omtöckning. Blixt. Uppsluppna röster och glada rop. Nikholaj var blodig. Han satt på en bänk bredvid ringen och flämtade, samtidigt som han såg hur celenken nästan retfullt piggt och spänstigt skuttade omkring med armarna i vädret och mottog publikens hyllningar. Ingen jättepublik i och för sig – men de var entusiastiska och matchen hade varit sevärd, så som publiken ofta tycker att de är när det bjuds på lite äkta misshandel. En fotograf dreglade över Nikholajs ansikte, som tack vare några ganska ytliga men ymnigt blödande sår såg fantastiskt dramatiskt ut.
”Hur känns det!?”, hörde han en liten knubbig journalist med ett brett flin vråla fram. Han hade gula tänder och underbett. Nikholaj torkade sig med ena handen i pannen. ”Jo, jag är rätt mörbultad”, fick han fram, med ett plågat leende. ”Tonjy såg ut att kunna göra som han ville med dig! Hur känns det att förlora mot en åtta år yngre celenk?” Någon räckte Nikholaj en handduk och han började badda sitt ansikte. ”Han var duktig… Slog hårt och… rörde sig… mycket”, sade han matt. ”Han fick in några riktigt saftiga krokar mot ögonbrynen!”, sade journalisten upphetsat. ”Ja, det… det gjorde han väl…” Nikholaj tryckte handduken mot läppen. Han hade inte räknat med att få såhär mycket stryk. I ögonvrån såg han hur celenken spände musklerna framför tre entusiastiska fotografer.
”Underskattade du Tonjy tror du?”, frågade journalisten. Han såg ivrig ut. ”Öh, alltså… Jag… Han har ju inte boxats så mycket så… Visste inte så mycket… Om honom”. Journalisten nickade och antecknade febrilt. ”Jag hörde några i publiken som sa att det var en läggmatch, vad säger du om det?” Nikholaj skakade på huvudet och log. ”Om jag hade lagt mig mot den… här killen hade han… tagit tillfället iakt… och slagit ihjäl mig”.
Journalisten fnittrade förtjust och skyndade vidare. Smärtan dunkade i Nikholajs huvud. Hans manager, Zylvestr Malov, muttrade och stödde honom ut till omklädningsrummen, och började sy ihop lite här och var. ”Vilken jävla galning”, kommenterade Malov efter en stund och flinade. Nikholaj nickade långsamt.
Någon timme senare såg han Malov försvinna iväg i sin bil, och han började strosa hemåt i den kyliga höstnatten. Musklerna sved och hans ansiktsdrag kändes fortfarande utsuddade. Han klev in i en telefonkiosk, och pustade ut lite innan han slog numret. ”Ja, hallå? Hej, mamma… Det är Nikholaj. Jag tänkte bara säga att… Ja…”. Han hostade till och harklade sig. ”Jag har pengarna. Allihop. Din son ska bli polis nu”.
Inlägg ändrat av Hjalle, den 2008-08-18 19:33
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
Hjalle
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 255 | |
Öde: 22
|
Sv:Fragment ur sliten fatabur - 2008-08-21 19:48
Del 3, Oförmågans boja
”Och var i helvete har du varit!?” Kvinnorösten fick de tunna väggarna att skaka. Boris stängde långsamt ytterdörren och spände ögonen i sin hustru, Eliska, som stod i dörren till köket med rödgråtna ögon. Han tog sakta av sig skorna, utan att svara. Andningen var tung. Visserligen älskade han inte sin hustru – inte alls – men det var ändå något inom honom som skämdes över att komma hem mitt i natten en torsdag och ha lagt varenda zovrin på sprit, som han nu stank av utav bara fan. ”Jag hade lagat m-middag”, snyftade hon, fortfarande med ursinne i rösten, och rösten bröts. Hon störtade in i köket och han gav ifrån sig en vresig grymtning.
Det var hennes förtjänst att han hade någonstans att bo över huvud taget, det visste han. På många sätt var det till och med en hyfsad lägenhet – elektriciteten funkade för det mesta och det var egentligen bara på vintern som kylan blev riktigt påträngande. Ett kök och ett litet sovrum, åtskilt, och trots det att väggarna släppte igenom sorgligt mycket ljud stördes man inte ens särskilt mycket av det – det var ett hyfsat lugnt område, de flesta jobbade större delen av dygnet och var sällan hemma. Han gned sina smutsiga fingrar i ögonen och svor tyst för sig själv.
Han gick in i den lilla toaletten, pissade, såg sig själv i den gamla fettfläckiga spegeln. Blickarna som han och den värdelösa skiten i spegelbilden utbytte var tomma och trötta. ”Kan du inte komma ut och se på mig i alla fall?”, hörde han som genom sörjigt vatten hur hans hustru bönföll utifrån köket. Rösten var mindre hård nu, men det gjorde inte den där svidande känslan i det lilla samvete han nu hade kvar mer uthärdlig, tvärtom. Han fick en kväljning men lyckades svälja, och vinglade ut i köket.
”Vafan är det frågan om?”, muttrade han, och blicken vandrade ofokuserat omkring i rummet, bara för en sekund mötte de hustruns, och skamdjävulen i hans bröst vred skoningslöst sin treudd. ”Var har du varit?”, hörde han henne fråga på nytt. Rösten var ostadig och han såg att det stod en halvtom flaska på bordet. Han var tyst, och satte sig ned på en stol. ”Med vänner”, sade han med raspig röst. Han sträckte sig efter flaskan. Eliska gav ifrån sig ett fräsande som en sparkad katt och slog omkull flaskan. Hon skrek fram en lång utskällning, och han stängde av och fokuserade blicken på en liten spindel som kröp över väggen borta vid spisen.
”Lyssnar du ens på vad jag säger?”, frågade hon med sorgsen röst. Han vände sakta huvudet mot henne och de mörka ögonen låste sig i hennes. Plötsligt reste han sig och vrålade: ”Fem år i arbetsläger, och så kommer man hem och…” Hon brast i gråt och skrek: ”Gudar, aldrig säger du något annat än om dina jävla fem år i arbetsläger!” Han stirrade på henne. Skamdjävulen viftade på sin svans.
Det var sant. Fem år i arbetsläger, det var hans vanliga ursäkt för vilken skit han var. Egentligen skulle han ha varit där i åtta år, men han satte dit fyra andra för att ha begått mordet. När han kommit hem hade han lovat henne, visserligen full som ett as, att hädanefter vara hederlig. Det löftet hade han brutit och de visste de båda, även om han började glömma att han en gång avlagt det.
Han satte sig igen, och strök hennes hand lite tafatt. Blicken gick återigen till den lilla spindeln. Hon grät fortfarande. ”Det kanske är bäst om du går och lägger dig”, mumlade han. Hon tittade upp. ”’Du’? ’Du’? Och vad ska du göra då?”, spottade hon fram, återigen med hög röst, och det lilla lugn som han tyckte hade infunnit sig var borta. Han märkte hur hon skrek till när smekningen av hennes hand på en sekund övergick till ett hårt grepp. I nästa sekund hade han slagit till henne.
Han släppte greppet och gick utan att se på hennes rädda ansikte in i sovrummet. Fingrarna fumlade med skjortknapparna men snart lade han sig ned i sängen. Han blundade och svor tyst. Det var något med de sträva lakanen som fick honom att alltid nyktra till när han skulle sova. Skamdjävulen rev med sina klor i honom. ”Förlåt”, grymtade han halvhögt. Efter ett par minuter gick han upp igen. Han såg hur Eliska ryckte till när hon såg hans grova kropp i köksdörren. ”Förlåt”, muttrade han på nytt. ”Jag är en full odugling och jag vet att du kommer att lämna mig, precis som alla människor gör”, sade han sammanbitet. Han gick tillbaka in i sovrummet och lade sig.
Utifrån köket hörde han hur hon ropade: ”Det där säger du också alltid, och så tror du att det… g-gottgör dig på något jävla sätt”. Hennes röst var sluddrig. Han svor tyst för sig själv igen. Nej, han hade inte menat vad han sa – det var en standardreplik som skulle göra honom till den det var synd om. Fast, ja, sant var det ju. Lakanen rev hans kropp.
Men även denna natt somnade de båda.
|
|
|
| | Logga in för att svara. |
|
