Bentoni
Användare
Byråkrat
| Inlägg: 453 |   |
Öde: 38
|
Novell: Räkna dina vänner - 2009-03-17 23:24
Jag går in i hissen. Doften av musk, ek och cigarrök slår emot mig. Jag är ensam i den enorma, men ack så tillslutna burken. Det måste vara tio år sedan jag senast befann mig i Kugghjulet, helvete, det måste vara nästan lika längesen jag var i Ikonen. Hopplös stadsdel. Stor, farlig och attraktiv.
Jag gillar ju inte att erkänna att jag inte är från Sandukar, men så är det. Den dagen då mitt tåg anlände till Hoppets stad hamnade jag i Ikonen. Gissa om en stackars pojke från Liberinsko råkade illa ut här.
Jag tog en del törnar. Fler än en faktiskt, men jag brukar tänka att det bara gjort mig starkare.
Hissen stannar och in stiger en polis med en svart yllerock. Han bär en grå stickad halsduk och en stilfull kostym. Inte en assistent alltså.
Han är kanske en decimeter längre än vad jag är och kraftigt byggd. Han ger mig en kort blick och ett professionellt leende som jag besvarar med en hövlig nick. Fan vad jag hatar poliser. Opålitliga, korrupta, själviska, blodtörstiga amatörer. Jag är så trött på dem.
"Ursäkta." säger han. "Ursäkta, känner inte jag dig?"
Jag tittar upp mot honom. Hans hårda blå blick skärskådar mig. Jag ser mig själv ensam med honom i en mörk gränd där han med sina grova armar bultar på mitt bröst för att få mig att erkänna ett brott jag inte begått.
"Nej, det tror jag inte. Jag har ett minne för ansikten." svarar jag till slut.
Han fortsätter att titta på mig. Han har vänt sig mot mig nu. Han är storvuxen och grov. Han ser ut att vara väldigt stark. Ljust kortklippt hår i en prydlig sidbena och ett vältrimmat helskägg. Han ser ut som en slagskämpe som försöker se belevad ut.
Plötsligt skiner han upp och ser väldigt glad ut.
"Nu vet jag varför jag känner igen dig! Visst har du varit brottare?"
Jag blinkar förvånat. Det är ingen som fört det på tal på flera år.
"Ja, jo visst är det så." lyckas jag till slut få fram.
Han skrockar och räcker fram näven. Jag skakar den och han ler fortfarande.
"Léon, Ikonens distriktslag B223-11. 84-kilosklassen. Fast det var ju längesen förstås!" skrattar han och klappar sig på magen. Ser mer ut som om vikten sitter över axlarna, från min vinkel.
"Löwe, Silverheden A101-02. 66-kilosklassen." svarar jag, fortfarande lite överrumplad.
"Det var också ett tag sen." tillägger jag och flinar.
"A-laget? Djävlar! Inte konstigt att jag minns dig! Brottas du fortfarande?" frågar han ivrigt.
Jag skakar på huvudet.
"Nej det måste vara flera år sedan sist. Arméns rekryterare..."
"...letar alltid efter Imperiets främsta!" fyller han i.
Jag står lite mållös och han ler vänligt.
"Stormtrupperna, stationerad Kesenikpasset. Åtta år. Du?" säger han och gör en lös honnör.
Jag slickar mig om läpparna, drar efter andan och försöker räkna efter.
"Jag var skyttesoldat i Derimrad i sju år. Jag var med i stormningen av Hristos-kasernen."
"Verkligen? Jag trodde att ingen klarade sig från den stormningen?" säger han och kliar sig på tjurnacken.
"Killarna från 14:e och 42:e klarade sig ganska bra. Du tänker på mitt förband, 41:a. Jag var den enda som klarade mig. Det var därför jag fick åka hem fastän jag bara tjänstgjort sju år."
Han nickar. Behöver inte sägas mer om den saken.
Vi står tysta en liten stund.
"Vet du, jag brukar brottas lite på en klubb i Silverheden. Raskov's Pugilistiska kallas den." säger han till slut med blicken på knappanelen.
"Jaså?" säger jag. "Aldrig hört talas om den.
"Den ligger i närheten av Universitetet. Jag kör brottning måndagar och torsdagar. Sen kör jag boxning om jag hinner på tisdagar och söndagar."
"Låter som en riktigt bråkstake." säger jag.
Han höjer på ögonbrynen i en min som för att säga 'visst, kanske det.'.
Hissen stannar och han ler igen, professionellt den här gången.
"Det här är min våning." säger han.
Jag tittar ut.
"Organiserad brottslighet?" frågar jag.
"Alltid något att göra." säger han och skrattar till.
Jag sträcker fram handen igen.
"George Löwe." säger jag. "Jag frilansar i Silverheden. Om du tappat bort något så kanske jag kan hitta det åt dig." skämtar jag.
Han ger mig en besynnerlig blick som jag inte riktigt kan tolka innan han svarar.
"Kriminalinspektör Titus Léon." svarar han. "Var inte främmande för att komma förbi. Vi kan snacka brottning."
"Det kan vi." säger jag.
Hissdörren går igen och jag åker vidare uppåt. Fan, snutar är kanske inte så illa ändå.
Inlägg ändrat av Bentoni, den 2009-03-17 23:25
Jag är ingen ond kille, inte egentligen. Hur många har jag dödat? Jag vet faktiskt inte. Det är ju dels dom där sju som jag är säker på. Sen vet man ju inte med de andra. I skyttegravarna ser man dåligt. Men jag tycker ju inte synd om dom för det. Ja, jag sa aldrig att jag var snäll heller... |
