Jag är relativt ny inom rollspelshobbyn. Mina första staplande steg som den muterade björnen Plektrum tog jag någon gång i januari eller februari 2003. Sedan avverkade jag raskt både GothCon och LinCon och sedan var det kört. Sedan dess har jag spelat Dungeons & Dragons, Mutant UA, Western, Earthdawn, Call of Cthulhu, In the Dark (eller Bortom), Werewolf, en massa som jag redan har glömt och framför allt Noir. Jag har dessutom spellett Call of Cthulhu och Noir. Och av dessa båda vinner Noir med hästlängder.

Det som för mig gör Noir unikt är Ödet. Den där lilla sk. ”poängpotten” som gör att spelarna direkt kan påverka berättelsen. Istället för att fråga Berättaren om de hittar något som kan föra äventyret vidare betalas tre ödespoäng, följt av orden "Jag hittar något som för utredningen vidare". Det får ett antal konsekvenser i äventyrskonstruktionen. Det går inte att rälsa spelarna. Glöm bort alla gamla föreställningar om att kunna styra spelarna dit du vill ha dem. Spelarna går dit de vill, och det enda man kan bjuda på är hjälpsamma tips och idéer. Sålunda ökar kravet på Berättaren att ha öppna berättelser, och berättelser som är mer komplexa än "Gå från A till B om ni hittar ledtråd X”.

Eftersom stora delar av det gamla sättet att tänka bygger på att det är hittandet av ledtråden X som är äventyret går det fetbort. Vill spelarna hitta ledtråden X gör de det, oavsett vad du har planerat, och då kräver det ökad komplexitet. A till B fungerar inte längre, det måste finnas fler alternativ. Och om du inte har det planerat så måste du som berättare ta till improvisationsförmågan och hamra ihop något nytt utan att det direkt märks att det här inte var planerat.

Du har dock saker till din hjälp. Spelarnas relationer, en relationskarta som visar hur allt hänger ihop och en samling ”Bomber” som kan användas för att påverka spelarna. Men trots verktygen uppstår ständigt situationer som du inte hade planerat för, och som inte går att avstyra omedelbart med en välplanerad bomb. Och det är det som gör Berättarrollen i Noir så fantastiskt rolig. Du är hela tiden lika mycket på spänn som spelarna, eftersom du själv inte vet exakt vilka turer berättelsen kommer att ta.

Rälsningen är död. Låt den vara det. Roll with the punches, och låt spelarna hålla dig på spänn.

Diskutera den här artikeln på forumet. (4 inlägg)