Det finns ofta historier bakom varför saker och ting blir som de blir. Inte minst i rollspelsdesign och varför regler ser ut som de gör.

En anekdot - det var rollspelet Rolemaster som fick mig att inse att jag saknade just att rollpersonens övertygelser spelar så lite roll i de flesta spel. Det är väldigt fokuserat på vad man KAN, inte vad man VILL.

I Rolemaster var det så att under många äventyr så letade jag efter den drake som hade dräpt min bror. Jag drevs passionerat och burdust av mitt mål och det födde många spännande och tämligen sub-optimala situationer tills vi till slut fan draken. Och det enda jag hade var mina FV i mina skills, typ. Ingen drivkraft, ingen övertygelse, inte vilja, ingen känsla för att det största i rollpersonens liv höll på att hända. Vår SL var inte så inne på det heller under striden och jag dog av mina skador... 

Då fick jag, tack vare min långa övertygelse slå ett slag för att resa mig från dödens käftar. Det var 15% chans och jag slog tolv! SL bestämde då att jag hade 12 rundor på mig att kämpa vidare, sedan stendör jag. Och för att göra det hela mer storslaget så togs alla mina avdrag bort från de ohyggliga skador jag hade tillfogats och jag lyckades under detta nedgöra draken och hade tid över att säga några sista ord som slöt säcken. Mina vänner begravde mig senare och det blev en mycket rörande scen. 

Detta var 1990. Det tog mig 17 år att få ut ett spel som har ett regelverk som innehåller detta. Men nu har jag också lyckats med ett av mina livsmål.

Diskutera den här artikeln på forumet. (0 inlägg)