Livsverk |
Skrivet av Marco Behrmann | |
2006-08-30 | |
Ett livsverk. Ordet har en rätt allvarsam innebörd. Men jag finner inget annat som bättre passar in på känslan Noir ger mig. Det har följt mig i närmare två år och i dess spår har personliga tragedier drabbat flera av projektets medarbetare, mig själv inkluderat. Men även glädjeämnen och inte minst en hemkomst för förgyllt livet. Noir har gett oerhört många erfarenheter under sitt korta liv från idé till färdigt bok. Men för att gå emot klyschan – hade jag vetat då vad jag vet idag i form av slit, frustration, ångest, svett, tårar och uppoffringar som följt så hade jag ändå med glädje fullföljt visionen. Inga tvivel. För det är så med livsverk. Det där som kommer fram och pockar på uppmärksamhet ett fåtal gånger under en livstid. Det spelar ingen roll hur jobbigt det är – det handlar bara om att lyckas uppnå målet, att nå triumfen i slutminuterna. Vägra att ge upp, vägra att låta sig knäckas. Noir är det fjärde kompletta rollspelet jag har skrivit. De tidigare, Eon (alla utgåvor), Viking och Neotech 2, känns just nu som varandes en lärdomsresa inför Noir. För Noir hade inte blivit som det blivit om inte alla misstag hade gjorts under framtagandet av de tidigare spelen. Givetvis finns det misstag även i Noir, även om jag inte har upptäckt dem ännu, men de är förhoppningsvis färre och mindre allvarliga än vad de kunde ha varit. På senaste Gothcon fick jag frågan hur jag kom på tanken att skriva Noir. Frågan har hållit sig kvar, för då kunde jag inte besvara den vettigt. Det är en jobbig fråga, en som blir väldigt personlig för mig. Under 2004 och 2005 upplevde jag en livskris och drabbades av en klinisk utmattningsdepression – något jag genom stöd från flickvän, vänner, arbetsgivare och professionell hjälp nu har lagt bakom mig som ett obehagligt minne. Det underliga var att mitt i det djupaste av inre mörker väcktes inspirationen, en längtan till ett avbrott och ett begär efter att undersöka det inre i människans väsen. Först var detta ett planlöst sökande utan kontur. Efter att slumpmässigt ha läst en artikel om Frank Miller och Sin City gick jag och köpte ett album (The Hard Goodbye). Sedan var jag fast i denna karga värld. Alla albumen frossades maniskt igenom. Film-noir var ett begrepp som jag tidigare bara vagt kände till, men som växte ju mer jag insöp av dess essens. I kölvattnet utökades min DVD-samling med ungefär alla filmer som kunde kallas för att ligga inom film-noir-stilen. Inspirationen göddes av de tragiska gestalterna, av att förlorarna var hjältarna, hur de drevs av egoism och feghet och hur de ofta förlorade på slutet, hur systemet vann allt som oftast. Till detta kommer de mest djuriska dragen i människan till ytan – lust, begär, våld, hämndlystnad. Lömskheten och att vinna till varje pris blev sidor som krävdes för att nå hoppet, nå frälsningen. Min fascination ökade, min egen passion tändes och kopplades samman med den tidigare ostrukturerade inspirationen. När jag väl diskuterade visionen med Petter Nallo i ett Borås där det passande nog ösregnade föll pusslet på plats – Noir föddes. Från födelsen har skrivandet varit en personlig resa mot själslig frälsning. Så Noir är i sanning ett livsverk. Antagligen det främsta jag kommer att uppleva. |
|
Senast uppdaterad ( 2006-09-02 ) |