Den längsta resan
Skrivet av Rikard Jespersen   
2006-10-31

Obönhörligen passerar sekunder, minuter och dagar förbi som om de vore löv för vinden och det finns ingenting man kan göra åt det. Visst kan man kratta upp löven och lägga dem i en hög för att bevara dem likt fotografier i ett album men sanningen är ändå den samma – tiden har för alltid passerat och kommer inte tillbaka.

Det känns som en evighet sedan jag satte mig ner och drog de första linjerna i det som skulle komma att bli Noirs utseende. Då var det enbart roligt och spännande. Det var upplyftande att komma hem från jobbet, slänga i sig maten och sätta sig vid datorn och skapa… Men det var länge sedan. Då var det enbart nöje, något man gjorde när det fanns tid och lust och mot en deadline som var så oöverskådligt långt fram i tiden. ”nästa jul?”. Det var ju mer än ett halvår kvar till julen i år, ”nästa jul”. Men nu är vi här, det är inte mer än knappt två månader kvar till jul och deadlinen som drogs upp för ett och ett halvt år sedan verkar hålla även om det har varit lite nervöst då och då under resans gång.

Jag vet inte hur många av er som läser det här som har egna erfarenheter av att jobba i mer eller mindre ideella projekt som sträcker sig över mer än en eftermiddag. Min erfarenhet är iallafall lång och gedigen från alla möjliga och omöjliga projekt och den minsta gemensamma nämnaren i dem alla är att till slut är det någon som backar. Till slut går det inte längre att hålla ihop en grupp människor som jobbar ideellt om inte alla har exakt samma mål och åsikter… och det har aldrig hänt. Ideella projekt rors därför sällan i hamn på det sätt de var tänkta att hamnsättas från början. Ofta finns det visserligen någon som brinner mer än alla andra för det som skapas eller utförs så det brukar alltid bli någonting i slutändan, men allt för ofta är det så långt ifrån visionen att många av de inblandade i slutändan undrar vad de egentligen var med och gjorde. Det enda som höll dem kvar i projektet var blind lojalitet och pliktkänsla.

Jag vet inte vad det beror på men under tiden vi har jobbat med Noir har vi alla hållit ångan uppe och ingen har lagt ner och lämnat projektet. På något sätt har vi lyckats hålla samman gruppen och jobbat med samma vision brännande inom oss. Jag vill lägga mycket av äran på att hålla ihop gruppen på Marco som alltid varit med och dragit i trådarna och jagat med blåslampa när det behövts.

Det har varit en ofantligt rolig resa även om det på sina håll tett sig tämligen överväldigande. Från början skulle vi göra en bok på 250 sidor men med tiden som gick ändrade vi oss och adderade 100 sidor. Självklart innebar detta att arbetsbördan ökade för alla inblandade utan att vi för den delen flyttade på deadline. Att lägga till 100 sidor till kanske inte låter som något extremt jobb men det är det. Först ska de nya texterna skrivas och om det bara var nya sidor vore det ju en sak, men vi fyllde även ut befintligt material vilket i sin tur ledde till att redan färdigkorrigerade texter behövde korrigeras igen och senare även layoutas på nytt. Som om detta inte vore nog kräver fler sidor fler illustrationer och placeringen av redan befintliga illustrationer behövde ses över. I slutändan visade det sig att en knappt 30-procentig ökning av sidor mer eller mindre innebar en 50-procentig ökning av arbetsinsatsen.

Men nu står vi här och alla texter och illustrationer är färdiga. Allting är korrekturläst både intern och externt och alla sidor är layoutade. De första och andra provtrycksvändorna är genomförda. Det enda som ska göras nu är att gå igenom det slutgiltiga provtrycket och uppdatera eventuella felaktiga sidor för att sen, om en vecka eller två, lämna omslagen till tryck och invänta leveransen.

Vi har rest oss upp i tåget och inväntar inbromsningen vid slutstationen och jag hoppas att ni står där och väntar och tar emot oss med öppna armar.

Diskutera den här artikeln på forumet. (4 inlägg)

Senast uppdaterad ( 2006-10-31 )